Fattig, fattigare, fattigast
Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Lena Sommestad skrev på lördagens DN Debatt om hur regeringen försökt få EU att byta syn på begreppet fattigdom. Det blir som alltid tokigt när politiker tar på sig rollen som ordboksredaktör.
Relaterat
Det omdiskuterade fattigdomsbegrepp som Sommestad försvarar utgår från ett mått på relativ inkomstfördelning. Med denna metod räknar man alla som har en inkomst lägre än 60 procent av medianinkomsten som fattig. Sommestad har fel i att det här är det enda, brett accepterade vetenskapligt måttet. Något sådant finns inte. När forskare studerar ekonomisk utveckling använder man sig i regel av flera mätmetoder för att kasta ljus på olika aspekter av jämlikhet och fattigdom. Levnadsstandard, konsumtion och ekonomiska tillgångar är lika accepterade indikatorer som inkomst. Mått som räknar i kronor och köpkraft (så kallad absolut fattigdom) eller inkomst i förhållande till en grupp (så kallad relativ fattigdom) används parallellt också med andra metoder – fattigdom och jämlikhet är komplexa företeelser. Politiker och tjänstemän bör helst helt undvika att sanktionera de ena eller andra sättet att bestämma innebörden av dessa ord.
Det finns också goda skäl att som regeringen inte bara tala om fattigdom i relativa termer. Ordet fattig får inte riktigt den betydelse vi är vana vid i dagligt tal. I Sommestads fattigdom blir man inte ”fattigare” om ens inkomst minskar, om man får sämre levnadsstandardeller om ens tillgångar krymper – utan när grannen får löneökning eller högre jobbavdrag. Det är just detta som hänt i Sverige de senaste åren. Men med den socialdemokratiska språklogikenblir i stället Kuba världens rikaste land. Som politiskt mål framstår plötsligt fattigdomsbekämpning som ganska tvivelaktigt. Den relativa fattigdomen är en utgångspunkt som dessutom betingas av var man väljer att dra gränsen för kollektivet. Med globala eller till och med europeiska mått finns det knappast fattigdom alls i Sverige. Men på Strandvägen i Stockholm är den fattig som bara har råd med en ny bil.
Förhoppningsvis vill man inte på fullt allvar bedriva politik i enlighet med konsekvenserna av det begrepp man strider för. Om man vill kompensera för inkomstskillnader, bör det vara tydligt att det är det man menar. ”Klyftor” snarare än fattigdom är ett ord som korrekt beskriver problemet.
Visst är det angeläget att tala om ojämna ekonomiska möjligheter och fattigdom i Sverige. Särkilt när det gäller barn och unga som hindras av olika förutsättningar i livet. Men utgångspunkten bör vara tydlig. Att vara fattig är inte att ingå i ett politiskt kollektiv där någon annan är mindre fattig.
Carl Johan von Seth
Politisk redaktör

3 m/s




