En del i denna politik är att tillåta en hållbart livskraftig vargstam i Sverige. Dagens vargstam är dock inte livskraftig, eftersom den är så inavlad. Sverige skulle därför behöva många fler vargar än i dag. Detta skulle dock orsaka stora protester från dem som inte gillar varg.

Regeringens lösning är att sätta en maxgräns för antalet vargar, men att minska inaveln genom att tillföra nya vargar utifrån. Maxgränsen skall upprätthållas genom en licensjakt på vargar. Licensjakten skall dessutom öka acceptansen för vargen och minska tjuvjakten på varg.

Teoretiskt sett är detta en bra kompromiss. Mycket talar dock för att den inte fungerat. Vargvännerna har till exempel protesterat väldigt mot årets och fjolårets licensjakter av varg, samtidigt som det är svårt att se att denna jakt skapat större acceptans för vargen bland jägarna.

Regeringen beslutade i går att gå vidare med nästa steg i vargpolitiken: att plantera ut vargar. Tanken är att nu i vår plantera ut vargvalpar från djurparker, och att i höst flytta in en eller två vuxna vargar från Finland. Länsstyrelserna får i uppdrag att peka ut lämpliga platser för utplanteringen.

Med tanke på det höga tonläget i vargfrågan lär det bli svårt att hitta platser där lokalbefolkningen accepterar att vargar placeras ut. Protesterna kan bli så stora att det inte blir möjligt att plantera ut några vargar.

I det läget kommer troligen den svenska vargpolitiken att fällas av EU-domstolen. EU-kommissionen gillar inte den svenska vargjakten över huvud taget, och om inte några vargar sätts ut, blir det mycket svårt för den svenska regeringen att kunna försvara denna vargjakt.

Utan att kunna plantera ut vargar, och dessutom fälld av EU-domstolen, blir det omöjligt för regeringen att fullfölja sin nuvarande vargpolitik. Frågan är vad som kommer istället. Det enklaste, och det som till exempel Naturskyddsföreningen vill, är att enbart tillåta skyddsjakt på varg. Detta innebär dock att den svenska vargstammen växer kraftigt, vilket ger ökade konflikter kring vargen, ett ökat varghat och en utökad tjuvjakt på varg. Det innebär också en ökad konflikt mellan vargrika områden och områden utan varg, liksom mellan glesbygd och storstad, en konflikt som populistiska politiska krafter kommer att göra allt för att utnyttja.

Vargfrågan är komplicerad, men det borde gå att hitta en kompromiss. Tyvärr gör både varghatare och vargkramare sitt bästa för att stoppa alla försök att hitta en sådan. Risken är därför stor för att vargfrågan skapar stora och långvariga motsättningar i det svenska samhället.