I detta läge, en knapp månad efter FN:s millennietoppmöte i New York, har Sveriges regering presenterat sin nya biståndsbudget. Biståndsramen för 2011 ligger kvar på en nivå som motsvarar en procent av bruttonationalinkomsten, eller drygt 35 miljarder kronor, vilket är välkommet. Sverige är ett av fem länder som uppfyller FN:s mål om att biståndet ska utgöra 0,7 procent av BNI.

Det svenska biståndet till Afrika förstärks ytterligare, vilket behövs. Av de 25 miljarder dollar som de rika länderna utlovade vid G8-mötet i Gleneagles i Skottland 2005 har de afrikanska länderna fått 11. Afrika söder om Sahara har visserligen gjort framsteg, men från en mycket låg nivå. Konflikter och diktaturer plågar fortfarande regionens invånare. Det finns ändå en tro att dagens barn ska få det bättre än deras föräldrar och mor- och farföräldrar.

Kvinnors och barns situation är avgörande för att Afrikas utveckling ska bli hållbar och komma fler tillgodo. Nästan hälften av alla barn i världen som inte går i grundskolan finns i Afrika söder om Sahara. Utbildad personal assisterar vid knappt hälften av förlossningarna. Antalet barn födda av tonårsmödrar är högst i regionen.

Det svenska biståndet fokuserar på millenniemål 4 om minskad barnadödlighet och millenniemål 5 om minskad mödradödlighet. Att biståndsminister Gunilla Carlsson under FN-toppmötet talade klarspråk om bland annat behovet av säkra aborter är välkommet.

Sverige är fortfarande ett föregångsland inom biståndet. Men Sverige är ett ganska litet land. Regeringen bör därför ta ytterligare initiativ i EU-kretsen för att fler EU-länder ska nå FN-målet på 0,7 procent av BNI i bistånd och att givare och mottagare samarbetar för att biståndet de facto ska bidra till att millenniemålen nås.

Den rika världen har också ett ansvar att riva tullmurar och underlätta handel över gränserna. Om millenniemålen ska kunna nås är det avgörande att EU håller sina löften till världens fattiga.