Kunskap har betytt olika under tidernas lopp, till exempel en ”procedur”, baskunskaper, fackkunskaper etcetera, kanske också erfarenhet och utveckling av känsla och inlevelse. Eller man säger ”inte lära för skolan utan för livet”.

Det låter nästan lite gulligt, men i skolåldern är föreställningen om livet i mycket formad av upplevelser som förmedlats genom medier och ungdomskultur. Detta är ju faktiskt något till stor del alldeles nytt sedan något århundrade tillbaka; förr tog de yngre över vad de äldre efterlämnade. Nu far de först till Australien, Sydamerika eller Kina. Hur lär man för livet då, kanske bättre att starta i Europa?

Betygen, som det nu är i skolan, kan få en dominerande roll, fruktad av både elever, lärare och föräldrar och – myndigheter. Myndigheten sätter ribban, ungefär som i höjdhopp, efter vad man, på vaga grunder, anser som ”normalt”. Måste man vara normal och kunna klara det som andra betraktar som önskvärt?

Vilket prognosvärde har förresten egentligen betygen? Många med usla betyg har klarat sig bra i livet.

Varför ger vi då faktiskt betyg i skolan? En anledning kan vara att betygen ses som ett medel för att bedöma möjligheterna till fortsatta studier.

Men hur sätter man i sin tur rättvisa betyg? Detta är en fråga som berör alla parter, på olika sätt, mycket obehagligt. Nu sätts det igång en stor apparat för att få en konstruerad jämlikhet. Och lärarna måste, heter det, ha en viss behörighet för att förstå hur man sätter betyg.

Och betygen ska alltså vara ”rättvisa”. Vad menas med det? Jag tror att ”magkänslan” (för att begagna ett modeord) får vara avgörande på basis av lärarens erfarenhet. Skulle rent av betygen kunna sättas i samråd med eleven, som ju då kan ”överklaga” redan i förväg?

Kunskapsmassan är ofantlig och ständigt ökande. Det mesta behöver man inte veta. Men att alla (efter förmåga) bör lära sig så kallade baskunskaper är väl de flesta överens om. Mycket måste pluggas in, till exempel multiplikationstabellen, hur orden stavas; procenträkning. Alla lärare måste vara både ämneskunniga, samtidigt också allmänbildade. Allt i undervisningen behöver således inte pluggas in (ingen tror ju det heller), allt kan ändå inte minnas.

Mycket tid och energi skulle sparas, om man antog att all kunskap börjar i en punkt. Från den punkten kan man fortsätta åt väldigt många håll (om man har tid).

Det låter kanske löjligt enkelt, men den typen av pedagogik lockar till korta sidoblickar som kan leda till större sammanhang. Det är också antagligen bättre att kunna något än ingenting.

Den som aldrig suttit i ett flygplan, sett en operaföreställning eller ätit en kaviarsmörgås har ju gått miste om ”en punkt”. För många elever skulle det uppfattas som betydelsefullt att läraren ville bli en sådan ”punkt” genom att (under en minut) berätta något om sig själv. En del lektioner skulle kunna hållas som föreläsningar, filmer, studiebesök etcetera.

I skolan finns alltid lärare och elever. Lärarna har betalt; eleverna måste prestera utan att få omedelbar ekonomisk ersättning. Men i arbetslivet, som väntar, får de betalt, om de utför ett acceptabelt arbete. Är det en relevant synpunkt i sammanhanget?