Vanligast var nog jämlikhet och kunskap; de hade hög status, och så är det väl nu också. Jämlikhet är ett tillstånd som låter oerhört självklart, och ändå är jämlikhet mycket svår att uppnå och inte alltid önskvärd.

Erfarenheten visar att naturen och vårt samhälle är tämligen ojämlikt och kommer att förbli så. Någon utredning behövs knappast om saken: vi människor är olika, och det är ju riktigt bra. Det är inte ojämlikt att bara några få blir världs- mästare. Men kanske ändå; om man sänker ribban tillräckligt?

Under 1970-talet hette det, att lärare och elever (”studerande” var ordet), borde eller kunde vara jämlika, det vill säga läraren borde vara ”medstuderande”. För att uppnå detta tillstånd uppfann man en ny syn på ”kunskap”. Man talade helst om kunskap som en process. Det var pedagogiken. Kunskap skulle förvärvas genom egna erfarenheter, och den kunskapen skulle bidra till att förändra samhället.

Nu är detta omdefinierat. Lärarna ska ha god utbildning både i sina ämnen och i pedagogik, det vill säga i konsten bäst möta eleverna med förståelse samt förmåga att förmedla faktakunskaper. I detta ingår jämställdhet, alltså det vi tycker är grunden i en demokrati.

Men inte heller ett så skönt och välklingande begrepp som demokrati går att förstå i alla lägen, inte heller i skolan. Alla vet ju att demokrati är en sorts motsats till diktatur, ofrihet och förtryck.

Men vi har kanske inte demokrati i skolan. På sina håll har man försökt med ”skoldemokrati”, alltså att alla har rösträtt och får delta i beslut. Det går inte alls (bortsett från bagateller), för det skulle innebära ett sorts fackligt system, just en inte önskad betoning på rektor-lärare-elever etcetera. Eleverna kommer till skolan och placeras i ett system med tidspassning, ordningsregler och kursplaner. Det är nog en bra anordning, som är en förutsättning för ett gott resultat.

Vad är det man vill uppnå? Svaret är, att detta har alltid, öppet eller dolt, bestämts av dem som har makten eller skyldigheten, efter rådande samhällsförhållanden. Hur annars? Man kan ju formulera det så, litet trevligare, att undervisningen ska forma eleverna till dugliga, demokratiska medborgare. Eller att skolan ska bidra till att de unga människorna utvecklas på ett för dem själva fördelaktigt sätt. Om man tänker så här, finner man strax, att man kommer in i ett nätverk eller labyrint av olika hänsynstaganden, bland annat att allt kostar pengar och att beslut om skolan kräver insikt och kunskaper, som inte alla har, och att det finns önskemål som inte kan tillgodoses exakt i varje särskilt fall.

Kravet på särskild behörighet för lärare införs nu, men vad ska fordras utöver ämneskunskaper – kanske rentav allmänbildning? Svårigheterna att rättvist bedöma lärarbehörighet tycker jag är lätt att inse. Är ”obehörig” faktiskt detsamma som ”oduglig”?

Till slut, när man tittar på den här spindelväven (min liknelse), vad är viktigast? Jag vill benämna det ”öga mot öga” och har tidigare vågat mig på termen det ”det pedagogiska gränssnittet”, detta att läraren och eleverna vänder sig till varandra, talar (inte bara ”pratar”) med varandra, frågar, diskuterar, tänker, begrundar.

Visst ska alla lära sig läsa och skriva, men få kommer att författa så värst mycket i sin tillvaro. Dock talar alla, berättar, lyssnar, argumenterar. Det om något borde garantera både kunskap och livserfarenhet. Samtal kan bli kunskaps moder och rentav livets mening.