Det talas om översyn av säkerheten på reaktorerna och att vi måste ta lärdom av det som sker i Japan. Det må vara kloka ingångar, men knappast lösningen på den stagnerade energipolitiken. För det är ett faktum att den svenska energipolitiken befinner sig mer eller mindre i ett dödläge, och att nyckelfrågan är kärnkraften. Den borgerliga uppgörelsen om att tillåta byggandet av nya reaktorer har en mindre majoritet i riksdagen än den hårt kritiserade licensjakten på varg.

Signalen från energibolagen är tydlig, de tänker inte bygga nya reaktorer under mandatperioden. Detta eftersom spelreglerna styrs av en bräcklig blockpolitik och sträcker sig max mandatperioden ut. Stillestånd är detsamma som tillbakagång, och detta är det rådande läget. Själv trodde jag att debatten om kärnkraften skulle nå sin kulmen efter den andra kalla vintern i rad med skyhöga elpriser, men mot bakgrund av den pågående katastrofen i Japan är en av de största prövningarna för Sveriges energipolitik redan här.

De rödgröna hade ambitionen att efter en valseger 2010 bjuda in de borgerliga partierna till överläggningar kring kärnkraftens framtid. Så blev det inte och skyttegravarna ser ut att vara djupare än någonsin. Nu försöker man istället att laga efter läge, utan att söka långsiktiga och blocköverskridande överenskommelser.

Det är inget som imponerar på varken elkonsumenter, leverantörer, kärnkraftskramare eller oss som vill se en framtida avveckling. Låsta positioner gör att nödvändiga investeringar uteblir, oavsett energiform. För att hitta långsiktiga lösningar behövs en blocköverskridande och parlamentariskt sammansatt kärnkraftskommission som med hjälp av experter och forskare på området kan bryta det rådande dödläget.

I dagsläget ligger kärnkraftsfrågan som en blöt filt över energipolitiken. Oavsett om vi valde ”linje” i folkomröstningen 1980 eller om vi just tecknat vårt första elavtal så är jag övertygad om att alla förväntar sig att politiken tar sitt ansvar och hittar lösningar för hur vår energi skall utvinnas i framtiden och skapar spelregler som sträcker sig längre än till nästa val.

Den rådande situationen gör att energifrågan i Sverige befinner sig på ett sluttande plan och det är hög tid att ansvariga politiker lägger prestigen åt sidan. Jag tror att både kärnkraftsförespråkare och deras motståndare kan se poängen med en politik som satsar på både de nya energiformerna och moderniserar atomklyveriet.

Jag har lärt mig att politik är det omöjligas konst men i dagsläget så handlar politiken tyvärr inte om att hitta lösningar och se möjligheter när det kommer till kärnkraften. Den handlar mer om att hålla på sitt och försvara det, oavsett konsekvenserna. Det är en hållning som gör att Sveriges möjlighet att bli den framtida ledaren av energiutvecklingen i världen förblir en utopi.