Blogg - publik

Blogginlägg

1. Fredagsfisen!

   
   All heder åt Bollibompa-gänget!
   Även om jag och Herr Pensionat har fått offra nyhetsmorgon de flesta mornar för att Storebror vill titta på sitt efterlängtade bollibompa.
   
   Det är så bra upplagt. Det är tandborstning med tillhörande sång.... klädrace med vem som tar på sig kläderna snabbast... och sist men inte minst Fredagsfisen :) Underbart och roande och Storebror älskart.
   Han kan alla namn på programledarna, det dansas Bollibompadans varje helg och det är bra serier!
   
   Jävla bra helt enkelt som Sean Banan hade sagt.
   
   Kram
   Pensionatsvärdinnan
   
   Ps Hur det går med pensionatsrummen?? Ja, lugn, det kommer uppdatering. Gilla oss på facebook så får du mer löpande info :)
   www.facebook.com/lyckhem

   • • Ulrika Alm
     • 30 mar 2012 10:41
     • Taggar: bollibompa fredagsfisen sean banan
     • Permalänk
   • • Kommentarer (0)

     • Dela på:

       Facebook Twitter

2. Osynliga Mirakel!

   Vi blev inbjudna till en bokreleas förra helgen jag och Herr Pensionat. Storebror lämnade vi hos en kompis för sleepover medan lillfis fick hänga på.
   Det är Herr Pensionats kusiner och deras mamma som har gjort en bok tillsammans som heter Osynliga Mirakel.
   
   När vi åkte dit var jag redan imponerad. Dels över deras driftighet och sen över deras engagemang i miljöfrågor.
   För jag hade redan en förutfattat mening om vad boken handlade om. Inte i negativ bemärkelse, men uppfattningen var redan färdig innan jag sett boken vilket kanske är negativt för min del....
   
   Ialla fall så tog vi oss till Kulturhuset där releasen var och vi anländer precis när det börjar. Massvis med folk var det och det första jag slogs av var vilka fantastiska bilder dom ställt upp. Det var bilder ur boken, tagen av Karin Källander.
   När jag efter ett par timmar började hajja hela konceptet Osynliga Mirakel kändes det som om ordet imponerad inte längre räckte till.
   
   Idéen är så genialisk, vacker och alldeles alldeles underbar. Med helt fantastiska bilder och kanske ännu mer fantastisk text förmedlar trion ett så viktigt budskap. De lyfter fram de Osynliga Mirakel vi har i naturen.
   
   När jag nu i skrivande stund sitter här vid ett tomt frukostbord, med små högar av Oboypulver kvarlämnat, och ska välja ut en text att ha här i bloggen så ni får ett smakprov, så kan jag inte sluta läsa.
   Det är helt underbara texter som förklarar fenomen i naturen som jag hela tiden igentligen har vetat att det funnits men aldrig tänkt på  vilka små och osynliga mirakel det faktiskt är.
   
   Ingers text om fotosyntesen:
   
   Det kärleksfulla mötet mellan bladets cello - den Gröna Cellen- och de solgula stråkarna utvecklas snart till en energisk symfoni i ljusa toner, harmoniskt i lindblomsgrönt och ciss dur. Symfonin har namnet Fotosyntesen
   sen något stycke fram:
   
   Den gröna Cellon spelar liv i träd och öter. Liksom det av enkla toner byggs fugor och sonater omvandlas i den Gröna Cellen det enkla till det sammansatta, skapas stora ordnade molekyler av små utspridda. Klorofyllet dirigerar energin till centrum där förvandlingen sker: komponerar stärkelse och cellulosa för tillväxt och förökning, skapar en syrerik atmosfär där liv kan andas. Och till slut crescendo! Växten når sin höjdpunkt, utvecklar näringsförråd i frukter och frön som förberedelse för nytt liv - och föda till andra organismer.
   
   Med Karins otroliga bilder får dessa texter mina hår på armen att resa sig.
   
   Jag är ingen riktig naturnörd egentligen mer än att jag älskar att vara ute i den. Jag tycker absolut att det är viktigt att värna om den, ni vet det vanliga - sortera - inte överkonsumera - köpa ekologiskt osv. Det tycker jag är viktigt för att andra klokare männsikor har berättat för mig att vi inte är så snälla mot naturen. Och vissa saker är ju väldigt logiska i sig utan att någon framgångsrik forskare behöver berätta det för mig.
   
   Men när jag nu har läst igenom hela så förstår jag på ett helt annat sätt. Tack snälla Inger, Karin och Linus att ni har fått upp mina ögon för vad de klokare människorna egentligen menar när de pratar om naturen.
   
   Jag skulle kunna fortsätta i det oändliga tills jag har skrivit ner vartenda ord från boken i det här blogginlägget. Men jag vill inte snuva er på känslan att läsa det tillsammans med bilderna.
   
   Så vad väntar ni på? Klicka in er HÄR och köp boken!
   Å passa på att klicka hem barnböckerna också, Aaron fullkomligt älskar dom! Å vad bättre kan vi ge våra barn än lärdom om detta redan från barnsben, så dom inte behöver sitta som Pensionatsvärdinnan och inse det först när hon är 28år?
   
   Kram
   Pensionatsvärdinnan
   
   

   • • Ulrika Alm
     • 25 mar 2012 17:02
     • Taggar: bokreleas ekologi kulturhuset miljö osynliga mirakel
     • Permalänk
   • • Kommentarer (0)

     • Dela på:

       Facebook Twitter

3. Tänk om man hade två händer till!
   Jo det här med två barn är underbart! Bara det att det bli ännu mindre tid till att blogga :)
   Då storebror tar varje chans han får att svärdas (fäktas) med sin mor och lillebror älskar hud mot hud kontakt och avskyr datorer, så blir det till att prioritera att få igång onlinebokningen, svara på bokningsförfrågningar, skriva på nya hemsidetexten, maila fram och tillbaka med nya och gamla samarbetspartners... ja ni hör ju att ekvationen inte riktigt går ihop om jag ska hinna blogga flitigt.
   
   Men oj vad jag har bloggat hejvilt i huvudet under den här första tiden som tvåbarns mamma.
   Å ni skulle bara hört mina inlägg i "sänkt restaurangmoms" debatten... Jag var inte nådig! Upprörd va jag till på köpet ett par gånger.
   Det kanske var tur att jag inte hade några händer över att blogga med.
   
   Sen har Herr Pensionat satt igång med badrummen i pensionatsrummen. Dom blir så fina inhysta i de gamla kattvindarna.
   Så fort jag fått ordning på alla bokningar och förberedelser till nya hemsidan (ni ska se när den kommer ut... så fin)
   Mailade iväg alla texter till min mamma för att få hjälp med korrektur. Blir lätt slarvfel när man sitter och skriver så mycket text.
   Sen är det alltid bra att få lite kickback på hur man kan formulera om osv.
   
   Lille Arvid mår iaf super och är världens mysigaste lilla bebis. Tjock som få och alldeles för snäll :)
   Aaron som var en väldigt smal och proportionerlig bebis sa alla jämt att "Guuud så söt" eller " Oj vad fin han är, vilka vackra drag"
   Nu är det mer "ååå vad fiii...stor han är!"
   
   Men jag säger som vaktis, det försvinner när han börjar krypa :) Nu är det bara mysigt med hans mega kinder och tjockislår!
   
   Hörs snart igen
   
   Kram
   Pensionatsvärdinnan
   
   • • Ulrika Alm
     • 15 mar 2012 15:27
     • Permalänk
   • • Kommentarer (0)

     • Dela på:

       Facebook Twitter

4. Äntligen kom du!
   Då jag har haft svårt att ladda upp bilder här på Norrtäljetidning så hänvisar jag dig hit ulrikas-lyckhem.blogspot.com så får ni se det lilla underverket :)
   
   Kram
   Pensionatsvärdinnan!
   
   • • Ulrika Alm
     • 16 jan 2012 12:33
     • Permalänk
   • • Kommentarer (0)

     • Dela på:

       Facebook Twitter

5. Mitt sjättesinne heter Erik!
   Sen jag kan minnas har jag alltid velat ha ett eget husdjur. Jag fick tidigt ge upp tanken på ett djur med len å mysig päls då jag drabbades av astma i tidig ålder å allergi kom tydligen på köpet. Det blev aldrig något eget djur trots ihärdigt sparande av alla slantar jag fick. Sköldpadda var länge på tapeten å jag och mamma åkte till och med in till djuraffären för att se om det gick att köpa. Men det blidde aldrig ngn sköldpadda. Inga vandrandepinnar eller fiskar heller ....När jag närmade mig tonåren blev jag extra matte till min moster å morbrors lilla cavaliers king charles spaniel Andy. Oj vilken lycka, han bodde hos oss ofta å jag la ner så mkt tid på honom åkte hem på rasterna, tränade lydnad på allmänningen, borstade å badade honom. Han var mitt allt ett tag å mina dagböcker är fyllda med "kärleks förklaringar" till honom. Det funkade bra med allergin oxå då han inte bodde hos oss jämt. Men som med alla djur blev Andy gammal å fick somna in när jag var 15. Å vilken smärta och jag minns än idag hur jag lovade mig själv att aldrig låta ett djur komma mig så nära igen. Så när jag träffade Herr Pensionat hade vi båda en längtan efter hund när vi flyttade ihop. Men jag backade, skyllde på att vi bodde i en etta i centrala Norrtälje, vilket iofs inte var så dumt argument, det var bara det att jag ville inte fästa mig i en hund igen. Men så hamnade vi ju långt ut på vischan å då var det faktiskt jag som krävde att vi skulle skaffa hund å jag la ner mkt tid till att leta kennlar. Å hittade till slut världens finaste å bästaste lilla Erik. Oj vad han tog oss med storm och har idag en given plats i familjen Pensionat. Å eftersom jag inte skriver dagbok längre så får väl bloggen bli ett substitut till att skriva kärleksförklaringar. För denna lilla hund har verkligen skänkt mig lycka i livet. Vi connectade första natten å sen dess ett väldigt speciellt band. Ja han lyder ju Herr Pensionat bättre å han är otroligt tillgiven till alla familjemedlemmar. Men mig har han ett lite extra vakande öga på. Är jag sjuk lämnar han knappt min sida, samma sak när jag är ledsen. Han gör ingen big deal av det utan bara lägger sig nära mig å bara finns där. Det är bara två gånger som han har stressat upp sig över mig å första gången var när jag skulle dra ut min andra visdomstand. Första gången var en fruktansvärd upplevelse så jag var, på ren svenska, skit rädd å nära till panik när Herr Pensionat skulle släppa av mig hos käkkirurgen. Å detta kände Erik å reste raggen i bak å slickade mig å trampade runt i mitt knä å vägrade lämna mig ifred. Andra gången var när mina värkar satte igång när Aaron var på väg ut. Han visade samma beteende innan jag ens själv fattade vad som var på G. Å nu, sen ungefär en vecka tillbaka har han börjat vaka över mig. Han följer mig, kollar in mig, ligger hos mig vart jag än är. Sitter jag på toaletten med stängd dörr så krafsar han ihärdigt tills jag öppnar. Ska bli kul å se om han reagerar likadant när detta lilla pyre väl vill titta ut :)Navarras Erik är verkligen en helt underbar liten varelse på fyra ben och jag är så glad att jag släppte rädslan att förlora det som betyder mycket. Visst är det en hemsk upplevelse, men det är livets gång och det dröjer sååååååååå länge tills den dagen är kommen.Kika på min blogspot så hittar ni bilder på prutten! www.ulrikas-lyckhem.blogspot.comKramPensionatsvärdinnan
   • • Ulrika Alm
     • 2 dec 2011 10:51
     • Taggar: dansk-svensk gårdshund sjättesinne
     • Permalänk
   • • Kommentarer (0)

     • Dela på:

       Facebook Twitter