Familjen Eriksson/Alm befinner sig på natursköna Gotland. Ni som känner mig vet att det är mitt paradis på jorden sedan krypåldern. Både stora och lilla E gillar att vara där. Hela året sedan vi var där sist, har stora E gått omkring och sagt:
- Åh, vad jag önskar att vi kunde vara i lilla stugan när vi vill…
Och mamma, som gärna, gärna, GÄRNA vill köpa lilla stugan, har menande tittat på D och sagt:
- Du ser, vi är fler som tycker lika, det är lika bra att du ger dig…
Att det sedan EGENTLIGEN inte var just lilla stugan som lockade, utan det faktum att Kneippbyn och Pippihuset ligger på Gotland, behöver vi ju inte låtsas om inför D. Det känns onödigt att säga, känns som om jag förlorar lite i diskussionen då.
I alla fall, vi är på Gotland, vid Grogarnberget närmare bestämt. Solen gassar, havet är azurblått och himlen om möjligt ännu blåare och helt fritt från moln. Vi promenerar längs en stig bland kalkstenen. Nere på stranden finns otaliga fossil, mest hittar vi kattskallar eller gotlandsrosor som de också kallas. Jag har längtat ett helt år på detta, att få strosa i lugn och ro bland mina älskade fossil. D ska ju så klart ta hand om barnen, eftersom han inte är så jättesugen på det där med stenletning. Min jakt på en perfekt hoprullad trilobit av arten Calymene har han tröttnat på för länge, länge sedan. Närmare bestämt för si så där en fjorton år sedan…
Men, vad händer då när vi befinner oss på denna fantastiska fossillokal? Jo, det ska jag tala om, inte är det JAG som får leta fossil i lugn och ro medan D tar hand om barnen inte… Nä du, för det är D som kutar iväg framåtböjd längs stranden och hittar än den ena, än den andra fina, speciella, intressanta fossilen! Kvar vid våra saker och vagnen står jag, med en femåring som kommer springande med VARENDA STEN HON HITTAR och ropar.
- Mamma! Titta! Vad är det här???
Dessutom en tjugomånaders som plockar kalksten utan urskillning och lägger SAMTLIGA stenar i ”finstenspåsen” där bara ovanliga och/eller väldigt fina fossiler ska hamna. Så, medan D gottar sig i fossilutbudet, får jag svara på frågor:
- Mm, E, det är en korall.
- Jaa, det är också en korall.
- Jodå, det är likadan som förra gången.
- Mm, nu är det nog SAMMA sten som första gången,  jaa, en korall…
- A, men NEJ E, INTE granit! Det vimlar det ju av hemma!!!
Plus att jag med andra handen, diskret plockar ur stenarna lilla E stoppar ner i ”finstenspåsen”. Sedan kommer D tillbaka och undrar om jag har letat färdigt och är nöjd nu. Kanske börjar det bli dags att gå tillbaka mot bilen för att äta lunch?
Tror att min blick säger allt, för ett, tu, tre är jag ensam kvar på stranden med orden:
-Ta du god tid på dig, plocka så länge du vill. Vi går och klättrar upp på berget och kollar lite.
Så, till slut, blir det som jag tänkt mig. Ensam går jag där och strosar. Sätter mig ner för att detaljstudera fossilerna. Synd bara att jag efter en kort stund råkar känna efter och, vänta nu, lunch sa han… Nog är jag allt lite hungrig… Så vandrar jag bortåt bilen och resten av familjen. Fossilletningen får vänta till en annan dag. Har de funnits i miljontals år så lär de vänta på mig till nästa sommar åtminstone…