Jaha, nu gör jag ett försök att ta mig tillbaka till bloggvärlden – igen!
Det har gått ett tag sedan sist och en del har hänt. Framför allt har jag vågat göra något jag länge, länge velat men faktiskt inte vågat… Ända sedan jag var liten har jag drömt om att bli författare och/eller journalist. Denna dröm har sedan lagts åt sidan med motiveringen att ”så många andra vill ju bli journalister” och så utbildade jag mig till lärare. Mina armbågar kändes inte tillräckligt vassa för att lyckas slå mig fram i konkurrensen.  Det kändes vuxen, moget och säkert att istället satsa på läraryrket, jag menar, barn föds ju hela tiden och hamnar i skolvärlden. Och visst, att vara lärare har varit jättebra på många sätt, lärorikt, kul, givande, jobbigt, påfrestande, frustrerande, nyttigt och allt möjligt annat. MEN, vid närmare eftertanke, är det detta jag vill göra resten av mitt yrkesliv? Jag kom fram till att det var det INTE.  Så, efter två år av studier, både på heltid och deltid, samt föräldraledighet, satte jag mig ner och funderade på vad jag ville bli ”när jag blir stor”… Ganska snart kom jag fram till att skrivande är det jag drömmer om. Får jag önska helt fritt och drömma, så hägrar författardrömmen fortfarande, men för att komma dit, måste jag börja någonstans. Sagt och gjort, jag hittade en utbildning som kunde passa.
Inte trodde jag att jag skulle bli antagen, då det krävdes tre instanser för att bli det, men det blev jag faktiskt! Så här sitter jag nu, som journaliststudent vid Uppsala universitet! Om mindre än nio månader är det meningen att jag ska vara klar! Efter en vecka i skolbänken känns mitt beslut helt rätt. Jag tänker i reportage hela tiden, hur man skulle kunna lägga upp det, vilka jag skulle kunna intervjua och så vidare.
Det känns som om jag kommit hem! Nu ska jag bara vässa armbågarna också…