Pustar ut lite efter att höstens ekonomikurs nu är avslutad. Får några dagars ledigt från studier innan det är dags att ta flyget ner till Malmö för första närträffen på nya engelskakursen.
Jag ställer mig villigt upp och erkänner:
- Hej, jag heter Jessica och jag är högskoleholic.
Det är som om jag inte kan sluta, jag har återigen fått smak på studier och kan inte låta bli att söka nya kurser. Meningen är ju att jag ska börja jobba igen i höst och helt ärligt kan jag säga att jag har lite panik över det. Jag menar, hur ska det gå med mitt samlande av högskolepoäng då? Visst kan jag ju söka någon vidareutbildning och så samtidigt som jag jobbar, men det blir inte samma sak.

Igår kväll satt jag och tittade på Idrottsgalan. Jösses vad mammahormonerna fick jobba hårt! Var det inte för återblickarna på överlyckliga OS-vinnare, så var det för Heidi, Björn Ferrys fru, som skickade meddelande till Ferry att de ska bli föräldrar. Tårarna vällde fram titt som tätt. Visst, jag har alltid varit känslig och haft nära till både skratt och gråt, men det verkar bara bli värre med åren.

Favoriten Ingemar Stenmark fick ta emot årets hederspris. Till råga på allt var det bröderna Mahre som delade ut priset till honom. Detta var verkligen galans höjdpunkt för mig. Tänk hur Stenmark inspirerade så många att börja med slalom. Minns hur det var när jag tog steget från Friluftsfrämjandets skidskola till SSLK, Sollentuna slalomklubb, någon gång tidigt åttiotal. Det var så många som ville in i en träningsgrupp att vi fick ”köra upp” för tränarna. Lyckan var total när jag blev placerad i en av de åtråvärda grupperna. Så följde ett antal år av skjutsande till och från träningar, inköp av dyr utrustning, träningsläger på hösten, tävlingar hela helgerna på gamla soptippar i stockholmstrakten. För att inte tala om de snöfattiga vintrarna då vi tvingades sitta och åka uppåt i landet för både träning och tävling. Då blev det många timmar i bil och buss. Men kul var det!

Jag minns lyckan när jag flyttades upp från tävlingsgrupp 2 till grupp 1, den absoluta ”toppen”. Undrar hur många timmar mina föräldrar spenderade med att köra mig hit och dit, ståendes i kalla slalombackar. Hur många gånger gick de upp tidigt varje lördag och söndag, ibland bara för att se mig åka ur efter halva första åket… Hur som helst, jag är tacksam för att ni gjorde det, även om mamma nog aldrig såg mig tävla. Så fort det var min tur, vände hon sig om och vågade inte titta. På samma sätt gick hon alltid ut med soporna när Stenmark körde…

Diskussionen känns extra aktuell nu, när stora E pratar om vilken aktivitet hon vill hålla på med under våren. Just nu lutar det åt att hon fortsätter med sin dans. Hur skulle jag reagera om hon kom hem och, precis som jag, vill börja med slalom? Jag skulle låta henne pröva på det, så klart, men jag uppmuntrar henne inte att göra detta val… Med åren har jag blivit mer och mer frusen och tanken på att stå i en slalombacke en hel kväll och/eller förmiddag känns inte helt lockande. Portdomare passar nog inte heller, tror inte jag orkar koncentrera mig tillräckligt länge för det.


Åter till högskolestudierna. Jag har en dröm inför hösten, vi får väl se om den går att realisera eller inte… För att göra detta krävs en stor portion mod och förmodligen vilja, frågan är om jag verkligen vågar ta det steget? Det återstår att se.