Blogg - publik

Jessica Alm

Blogginlägg

1. Småprat
   Förra året var det ”Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss sluskiga vara”. I år går tongångarna så här:
   ”Natten går tunga fjät, runt och gård och snuva, kring jord som snö förfräd” Förnyelse är alltid bra, eller?
   Igår kväll i sovrummet när jag skulle somna lilla och stora E hade jag sagt till den lilla flera gånger att det var dags att slappna av och sova. Till slut sa jag att ”Mamma sover nu, sov gott, E”. Sedan gäller det att vara tyst oavsett vad busen hittar på… Inte alltid så lätt att vara och tyst och hålla sig för skratt dock.
   Lilla E var tyst i några sekunder, sedan vände hon sig mot mig och sa med gulliga rösten:
   -Heeej!
   
   Tystnad
   
   -Heeej mamma!
   
   Tystnad
   
   -Heeej mamma Jessica!
   
   Tystnad
   
   -Äh, hon sover
   
   Tystnad
   
   -Jag också sova
   
   Varpå hon vänder sig om och somnar…
   
   • • Jessica Alm
     • 4 jan 2012 14:40
     • Permalänk
   • • Kommentarer (0)

     • Dela på:

       Facebook Twitter

2. Lilla Es nya tuttar
   Lilla E kommer fram till mig med två mjuka bollar, stora som tennisbollar ungefär, i händerna och säger:
   
   -Tuttar!
   - Vill du ha tuttar?
   -Jaa
   
   Okej, jag stoppar in bollarna innanför svettisjackan hon har på sig och drar upp dragkedjan.
   Då ler hon stort, sätter händerna på ”tuttarna” och säger nöjt:
   
   -E tuttar!
   
   Jag skojar inte, det ser precis ut som om hon hade skaffat silikonisar… Hur tidigt ska det börja egentligen?
   
   Apropå börja, lilla E är förälskad för första gången, inte ens två år gammal! Hon kom hem häromdagen och kunde inte sluta prata om en kille på förskolan.
   
   - X tycker om E, E tycker om X, rabblade hon hela vägen hem OCH i en kvart när vi låg i sängen för att sova.
   
   Jag som tyckte stora E var tidigt, hon var i alla fall över tre år innan första förälskelsen kom…
   
   
   
   • • Jessica Alm
     • 20 okt 2011 10:31
     • Permalänk
   • • Kommentarer (0)

     • Dela på:

       Facebook Twitter

3. Den eviga kampen
   Sovdags. Samma tid varje kväll. Samma bråk. Varje kväll. Stora E blir lika förstörd varje gång vi ber henne plocka undan och städa efter sig. Det stånkas, stönas och gråts. Hon kan inte FÖRSTÅ varför vi plågar henne på detta sätt. Att det sedan är hon som, tillsammans med vapendragaren lilla E, dragit fram precis varenda pinal som nu belamrar golv och soffa, spelar ingen som helst roll. Mamman och pappan är bara elaka, så in i märgen elaka.
   
   De kvällar hon sitter och tittar på Barnkanalen på kvällen, blir hon om möjligt ännu mer galen då vi påpekar att det är dags att gå och lägga sig.
   
   Nu har vi till och med infört TV-förbud för den stora. (Vilket då drabbar även den lilla. Men hon är inte så intresserad av TV över huvudtaget, så hon bryr sig ändå inte). Ingen Bolibompa sedan i söndags. Detta har resulterat i många fler kojor under borden, akvarellfärgsmålande och allmänt klipp-och-klistra-pyssel i mycket större utsträckning än normalt.
   -Mamma, jag är inte bra på att hitta på lekar, suckar den stora.
   Till saken hör att hon VISST är påhittig, men helt plötsligt är det BARA TVn som kan ge henne glädje… Då går ”elaka” mamman och pappan in och sätter ner foten. Yes, det är vårt JOBB förstår du, lilla vännen. Det förstår du inte nu, men du kommer tacka oss lite senare i livet, tänker vi unisont.
   
   När den lilla går och lägger sig är det en hel show som utspelar sig i sängen. Hon ligger och suger på en napp, tar ut den ur munnen, tittar på den i mörkret och säger:
   -Blä! Annan napp.
   Så håller vi på och byter nappar ett par minuter. Först ska hon provsuga dem en liten stund innan Bläet kommer. När vi prövat oss igenom napputbudet lägger vi oss ner för att sova.
   Oj då, nu slog hon visst huvudet i sängskåpet.
   -Mamma båsa, (blåsa), säger hon och böjer fram huvudet.
   Mamman blåser. Lilla E lägger sig ner igen och ”råkar” slå i huvudet igen.
   -Mamma båsa.
   Så försöker hon några gånger till. Mamman får till slut säga ifrån ordentligt att det är dags att lägga sig ner, vara tyst och sova.
   
   Nu ikväll låg hon där och småpratade för sig själv. Ett tag lät det nästan som om det var min egen mormor som blivit återfödd i en tvåårings skepnad…
   Hon småtrallar lite, muttrar, upprepar samma ord som ett mantra och har diskussioner med sig själv. Precis som salig mormor. Okej, hon ÄR ju döpt efter både min morfars mor och min mormors mor, så det kanske ligger i släkten?
   
   Sedan gör hon som Alfons Åberg gör när han ska sova, hon ber om ett glas vatten. Visserligen har hon blöja, så hon kan ju inte säga att hon efter vattnet ska upp på toaletten, men det kommer väl så småningom.
   
   Häromkvällen sa mamman till på skarpen flera gånger och sa till slut att:
   -Om du inte är tyst nu så går mamma härifrån.
   I vanliga fall räcker det att hota. I sällsynta fall får man börja göra en ansats till att verkligen GÅ därifrån. Då ropar hon
   -Neeej. Och så lägger hon sig ner och somnar.
   Denna kväll bet inte detta hot alls. När jag sade att jag skulle gå om hon inte skärpte sig, sade hon:
   -Ja, E sova pappa.
   Snopet!
   Det slutade med att hon gick upp och hämtade pappan och så fick han sova med henne istället.
   
   Sade jag att hon har en stark egen vilja?
   
   Nu ska mamman i alla fall gå och sova och jag lovar att inte bråka utan stänga av datorn omedelbart! God natt!
   
   
   
   
   
   • • Jessica Alm
     • 28 sep 2011 22:18
     • Permalänk
   • • Kommentarer (1)

     • Dela på:

       Facebook Twitter

4. Cyklomanen
   -Trasig, säger lilla E och räcker mig silikonfodralet till min Iphone. Sedan ångrar hon sig, tar tillbaka det och sätter det  till örat.
   -Jaa, mmm, ållå (hallå), mamma, säger hon in i ”telefonen”.
   -Vem pratar du med, undrar jag.
   -Mamma, svarar hon bestämt.
   Eh, okej, tänker jag och låter henne fortsätta samtalet.
   Lilla E har börjat förskolan och gillar verkligen att vara där. Frågar man henne om hon vill ”gå till dagis” så skriker hon JAAA och sträcker armarna upp i luften. Det finns litet smolk i bägaren dock. Lilla E älskar att cykla och vi cyklar till förskolan så fort det bara går. När vi närmar oss ropar hon:
   -Hej dadis (dagis)!
   Men och nu kommer smolket, sedan kommer hon på att:
   1. Mamma kommer lämna mig här
   2. Hon kommer att ta CYKELN med sig!!!
   Att mamma sticker hem kan hon med viss möda acceptera, men att hon cyklar hem är INTE OKEJ! Jag hinner inte ens stanna cykeln förrän hon vrålar
   -E cyccla till!!! (E cykla mer) Sedan vägrar hon ta av sig cykelhjälmen, den får sitta på när vi går in genom grinden. Storasyster säger knappt hej då innan hon springer in till kompisarna för att leka. Hon är mycket nöjd med att ibland få äta frukost OCH eftermiddagsmellis på förskolan.
   När pappan kommer och hämtar första gångerna, skriker hon till alla, alla att det här är hennes pappa-som-har-kommit-med-mammas-cykel-och-ska-hämta-henne-och-stora E-sa-jag-att-det-är-min-pappa-som-har-kommit… Hon hojtar och skriker, hälsar och pratar på. Stora E är lite grann tvärt om. Intressant att två barn kan bli så olika, samma föräldrar, samma sorts uppväxt. 
   Nu sover de små grisarna i alla fall. Trots att stora E tittade på Lilla Aktuellt innan det var dags att gå och sova. Och trots att Lilla Aktuellt toppade med flygkraschen i Ryssland OCH bilder från terrorattacken i USA, med anledning av tioårsdagen… Efter det blev hon ledsen, frågade om ”han, målvakten” kanske hade barn och familj. Helt plötsligt började hon gråta. Det visade sig att hon blev rädd för att det skulle komma ett flygplan och störta in i vårt hus också. Sedan grät hon lite för att pappan inte var hemma och lite, lite för att mamman stängde av TVn FASTÄN programmet inte var slut… Suck, det är inte lätt att vara liten alla gånger
   
   
   • • Jessica Alm
     • 8 sep 2011 21:27
     • Permalänk
   • • Kommentarer (0)

     • Dela på:

       Facebook Twitter

5. Calymene vs lunch
   Familjen Eriksson/Alm befinner sig på natursköna Gotland. Ni som känner mig vet att det är mitt paradis på jorden sedan krypåldern. Både stora och lilla E gillar att vara där. Hela året sedan vi var där sist, har stora E gått omkring och sagt:
   - Åh, vad jag önskar att vi kunde vara i lilla stugan när vi vill…
   Och mamma, som gärna, gärna, GÄRNA vill köpa lilla stugan, har menande tittat på D och sagt:
   - Du ser, vi är fler som tycker lika, det är lika bra att du ger dig…
   Att det sedan EGENTLIGEN inte var just lilla stugan som lockade, utan det faktum att Kneippbyn och Pippihuset ligger på Gotland, behöver vi ju inte låtsas om inför D. Det känns onödigt att säga, känns som om jag förlorar lite i diskussionen då.
   I alla fall, vi är på Gotland, vid Grogarnberget närmare bestämt. Solen gassar, havet är azurblått och himlen om möjligt ännu blåare och helt fritt från moln. Vi promenerar längs en stig bland kalkstenen. Nere på stranden finns otaliga fossil, mest hittar vi kattskallar eller gotlandsrosor som de också kallas. Jag har längtat ett helt år på detta, att få strosa i lugn och ro bland mina älskade fossil. D ska ju så klart ta hand om barnen, eftersom han inte är så jättesugen på det där med stenletning. Min jakt på en perfekt hoprullad trilobit av arten Calymene har han tröttnat på för länge, länge sedan. Närmare bestämt för si så där en fjorton år sedan…
   Men, vad händer då när vi befinner oss på denna fantastiska fossillokal? Jo, det ska jag tala om, inte är det JAG som får leta fossil i lugn och ro medan D tar hand om barnen inte… Nä du, för det är D som kutar iväg framåtböjd längs stranden och hittar än den ena, än den andra fina, speciella, intressanta fossilen! Kvar vid våra saker och vagnen står jag, med en femåring som kommer springande med VARENDA STEN HON HITTAR och ropar.
   - Mamma! Titta! Vad är det här???
   Dessutom en tjugomånaders som plockar kalksten utan urskillning och lägger SAMTLIGA stenar i ”finstenspåsen” där bara ovanliga och/eller väldigt fina fossiler ska hamna. Så, medan D gottar sig i fossilutbudet, får jag svara på frågor:
   - Mm, E, det är en korall.
   - Jaa, det är också en korall.
   - Jodå, det är likadan som förra gången.
   - Mm, nu är det nog SAMMA sten som första gången,  jaa, en korall…
   - A, men NEJ E, INTE granit! Det vimlar det ju av hemma!!!
   Plus att jag med andra handen, diskret plockar ur stenarna lilla E stoppar ner i ”finstenspåsen”. Sedan kommer D tillbaka och undrar om jag har letat färdigt och är nöjd nu. Kanske börjar det bli dags att gå tillbaka mot bilen för att äta lunch?
   Tror att min blick säger allt, för ett, tu, tre är jag ensam kvar på stranden med orden:
   -Ta du god tid på dig, plocka så länge du vill. Vi går och klättrar upp på berget och kollar lite.
   Så, till slut, blir det som jag tänkt mig. Ensam går jag där och strosar. Sätter mig ner för att detaljstudera fossilerna. Synd bara att jag efter en kort stund råkar känna efter och, vänta nu, lunch sa han… Nog är jag allt lite hungrig… Så vandrar jag bortåt bilen och resten av familjen. Fossilletningen får vänta till en annan dag. Har de funnits i miljontals år så lär de vänta på mig till nästa sommar åtminstone…
   
   
   • • Jessica Alm
     • 6 sep 2011 12:00
     • Permalänk
   • • Kommentarer (0)

     • Dela på:

       Facebook Twitter