-
Förra
året
var
det
”Hej
tomtegubbar
slå
i
glasen
och
låt
oss
sluskiga
vara”.
I
år
går
tongångarna
så
här:
”Natten
går
tunga
fjät,
runt
och
gård
och
snuva,
kring
jord
som
snö
förfräd”
Förnyelse
är
alltid
bra,
eller?
Igår
kväll
i
sovrummet
när
jag
skulle
somna
lilla
och
stora
E
hade
jag
sagt
till
den
lilla
flera
gånger
att
det
var
dags
att
slappna
av
och
sova.
Till
slut
sa
jag
att
”Mamma
sover
nu,
sov
gott,
E”.
Sedan
gäller
det
att
vara
tyst
oavsett
vad
busen
hittar
på…
Inte
alltid
så
lätt
att
vara
och
tyst
och
hålla
sig
för
skratt
dock.
Lilla
E
var
tyst
i
några
sekunder,
sedan
vände
hon
sig
mot
mig
och
sa
med
gulliga
rösten:
-Heeej!
Tystnad
-Heeej
mamma!
Tystnad
-Heeej
mamma
Jessica!
Tystnad
-Äh,
hon
sover
Tystnad
-Jag
också
sova
Varpå
hon
vänder
sig
om
och
somnar…
-
Lilla
E
kommer
fram
till
mig
med
två
mjuka
bollar,
stora
som
tennisbollar
ungefär,
i
händerna
och
säger:
-Tuttar!
-
Vill
du
ha
tuttar?
-Jaa
Okej,
jag
stoppar
in
bollarna
innanför
svettisjackan
hon
har
på
sig
och
drar
upp
dragkedjan.
Då
ler
hon
stort,
sätter
händerna
på
”tuttarna”
och
säger
nöjt:
-E
tuttar!
Jag
skojar
inte,
det
ser
precis
ut
som
om
hon
hade
skaffat
silikonisar…
Hur
tidigt
ska
det
börja
egentligen?
Apropå
börja,
lilla
E
är
förälskad
för
första
gången,
inte
ens
två
år
gammal!
Hon
kom
hem
häromdagen
och
kunde
inte
sluta
prata
om
en
kille
på
förskolan.
-
X
tycker
om
E,
E
tycker
om
X,
rabblade
hon
hela
vägen
hem
OCH
i
en
kvart
när
vi
låg
i
sängen
för
att
sova.
Jag
som
tyckte
stora
E
var
tidigt,
hon
var
i
alla
fall
över
tre
år
innan
första
förälskelsen
kom…
-
Sovdags.
Samma
tid
varje
kväll.
Samma
bråk.
Varje
kväll.
Stora
E
blir
lika
förstörd
varje
gång
vi
ber
henne
plocka
undan
och
städa
efter
sig.
Det
stånkas,
stönas
och
gråts.
Hon
kan
inte
FÖRSTÅ
varför
vi
plågar
henne
på
detta
sätt.
Att
det
sedan
är
hon
som,
tillsammans
med
vapendragaren
lilla
E,
dragit
fram
precis
varenda
pinal
som
nu
belamrar
golv
och
soffa,
spelar
ingen
som
helst
roll.
Mamman
och
pappan
är
bara
elaka,
så
in
i
märgen
elaka.
De
kvällar
hon
sitter
och
tittar
på
Barnkanalen
på
kvällen,
blir
hon
om
möjligt
ännu
mer
galen
då
vi
påpekar
att
det
är
dags
att
gå
och
lägga
sig.
Nu
har
vi
till
och
med
infört
TV-förbud
för
den
stora.
(Vilket
då
drabbar
även
den
lilla.
Men
hon
är
inte
så
intresserad
av
TV
över
huvudtaget,
så
hon
bryr
sig
ändå
inte).
Ingen
Bolibompa
sedan
i
söndags.
Detta
har
resulterat
i
många
fler
kojor
under
borden,
akvarellfärgsmålande
och
allmänt
klipp-och-klistra-pyssel
i
mycket
större
utsträckning
än
normalt.
-Mamma,
jag
är
inte
bra
på
att
hitta
på
lekar,
suckar
den
stora.
Till
saken
hör
att
hon
VISST
är
påhittig,
men
helt
plötsligt
är
det
BARA
TVn
som
kan
ge
henne
glädje…
Då
går
”elaka”
mamman
och
pappan
in
och
sätter
ner
foten.
Yes,
det
är
vårt
JOBB
förstår
du,
lilla
vännen.
Det
förstår
du
inte
nu,
men
du
kommer
tacka
oss
lite
senare
i
livet,
tänker
vi
unisont.
När
den
lilla
går
och
lägger
sig
är
det
en
hel
show
som
utspelar
sig
i
sängen.
Hon
ligger
och
suger
på
en
napp,
tar
ut
den
ur
munnen,
tittar
på
den
i
mörkret
och
säger:
-Blä!
Annan
napp.
Så
håller
vi
på
och
byter
nappar
ett
par
minuter.
Först
ska
hon
provsuga
dem
en
liten
stund
innan
Bläet
kommer.
När
vi
prövat
oss
igenom
napputbudet
lägger
vi
oss
ner
för
att
sova.
Oj
då,
nu
slog
hon
visst
huvudet
i
sängskåpet.
-Mamma
båsa,
(blåsa),
säger
hon
och
böjer
fram
huvudet.
Mamman
blåser.
Lilla
E
lägger
sig
ner
igen
och
”råkar”
slå
i
huvudet
igen.
-Mamma
båsa.
Så
försöker
hon
några
gånger
till.
Mamman
får
till
slut
säga
ifrån
ordentligt
att
det
är
dags
att
lägga
sig
ner,
vara
tyst
och
sova.
Nu
ikväll
låg
hon
där
och
småpratade
för
sig
själv.
Ett
tag
lät
det
nästan
som
om
det
var
min
egen
mormor
som
blivit
återfödd
i
en
tvåårings
skepnad…
Hon
småtrallar
lite,
muttrar,
upprepar
samma
ord
som
ett
mantra
och
har
diskussioner
med
sig
själv.
Precis
som
salig
mormor.
Okej,
hon
ÄR
ju
döpt
efter
både
min
morfars
mor
och
min
mormors
mor,
så
det
kanske
ligger
i
släkten?
Sedan
gör
hon
som
Alfons
Åberg
gör
när
han
ska
sova,
hon
ber
om
ett
glas
vatten.
Visserligen
har
hon
blöja,
så
hon
kan
ju
inte
säga
att
hon
efter
vattnet
ska
upp
på
toaletten,
men
det
kommer
väl
så
småningom.
Häromkvällen
sa
mamman
till
på
skarpen
flera
gånger
och
sa
till
slut
att:
-Om
du
inte
är
tyst
nu
så
går
mamma
härifrån.
I
vanliga
fall
räcker
det
att
hota.
I
sällsynta
fall
får
man
börja
göra
en
ansats
till
att
verkligen
GÅ
därifrån.
Då
ropar
hon
-Neeej.
Och
så
lägger
hon
sig
ner
och
somnar.
Denna
kväll
bet
inte
detta
hot
alls.
När
jag
sade
att
jag
skulle
gå
om
hon
inte
skärpte
sig,
sade
hon:
-Ja,
E
sova
pappa.
Snopet!
Det
slutade
med
att
hon
gick
upp
och
hämtade
pappan
och
så
fick
han
sova
med
henne
istället.
Sade
jag
att
hon
har
en
stark
egen
vilja?
Nu
ska
mamman
i
alla
fall
gå
och
sova
och
jag
lovar
att
inte
bråka
utan
stänga
av
datorn
omedelbart!
God
natt!
-
-Trasig,
säger
lilla
E
och
räcker
mig
silikonfodralet
till
min
Iphone.
Sedan
ångrar
hon
sig,
tar
tillbaka
det
och
sätter
det
till
örat.
-Jaa,
mmm,
ållå
(hallå),
mamma,
säger
hon
in
i
”telefonen”.
-Vem
pratar
du
med,
undrar
jag.
-Mamma,
svarar
hon
bestämt.
Eh,
okej,
tänker
jag
och
låter
henne
fortsätta
samtalet.
Lilla
E
har
börjat
förskolan
och
gillar
verkligen
att
vara
där.
Frågar
man
henne
om
hon
vill
”gå
till
dagis”
så
skriker
hon
JAAA
och
sträcker
armarna
upp
i
luften.
Det
finns
litet
smolk
i
bägaren
dock.
Lilla
E
älskar
att
cykla
och
vi
cyklar
till
förskolan
så
fort
det
bara
går.
När
vi
närmar
oss
ropar
hon:
-Hej
dadis
(dagis)!
Men
och
nu
kommer
smolket,
sedan
kommer
hon
på
att:
1. Mamma
kommer
lämna
mig
här
2. Hon
kommer
att
ta
CYKELN
med
sig!!!
Att
mamma
sticker
hem
kan
hon
med
viss
möda
acceptera,
men
att
hon
cyklar
hem
är
INTE
OKEJ!
Jag
hinner
inte
ens
stanna
cykeln
förrän
hon
vrålar
-E
cyccla
till!!!
(E
cykla
mer)
Sedan
vägrar
hon
ta
av
sig
cykelhjälmen,
den
får
sitta
på
när
vi
går
in
genom
grinden.
Storasyster
säger
knappt
hej
då
innan
hon
springer
in
till
kompisarna
för
att
leka.
Hon
är
mycket
nöjd
med
att
ibland
få
äta
frukost
OCH
eftermiddagsmellis
på
förskolan.
När
pappan
kommer
och
hämtar
första
gångerna,
skriker
hon
till
alla,
alla
att
det
här
är
hennes
pappa-som-har-kommit-med-mammas-cykel-och-ska-hämta-henne-och-stora
E-sa-jag-att-det-är-min-pappa-som-har-kommit…
Hon
hojtar
och
skriker,
hälsar
och
pratar
på.
Stora
E
är
lite
grann
tvärt
om.
Intressant
att
två
barn
kan
bli
så
olika,
samma
föräldrar,
samma
sorts
uppväxt.
Nu
sover
de
små
grisarna
i
alla
fall.
Trots
att
stora
E
tittade
på
Lilla
Aktuellt
innan
det
var
dags
att
gå
och
sova.
Och
trots
att
Lilla
Aktuellt
toppade
med
flygkraschen
i
Ryssland
OCH
bilder
från
terrorattacken
i
USA,
med
anledning
av
tioårsdagen…
Efter
det
blev
hon
ledsen,
frågade
om
”han,
målvakten”
kanske
hade
barn
och
familj.
Helt
plötsligt
började
hon
gråta.
Det
visade
sig
att
hon
blev
rädd
för
att
det
skulle
komma
ett
flygplan
och
störta
in
i
vårt
hus
också.
Sedan
grät
hon
lite
för
att
pappan
inte
var
hemma
och
lite,
lite
för
att
mamman
stängde
av
TVn
FASTÄN
programmet
inte
var
slut…
Suck,
det
är
inte
lätt
att
vara
liten
alla
gånger
-
Familjen
Eriksson/Alm
befinner
sig
på
natursköna
Gotland.
Ni
som
känner
mig
vet
att
det
är
mitt
paradis
på
jorden
sedan
krypåldern.
Både
stora
och
lilla
E
gillar
att
vara
där.
Hela
året
sedan
vi
var
där
sist,
har
stora
E
gått
omkring
och
sagt:
- Åh,
vad
jag
önskar
att
vi
kunde
vara
i
lilla
stugan
när
vi
vill…
Och
mamma,
som
gärna,
gärna,
GÄRNA
vill
köpa
lilla
stugan,
har
menande
tittat
på
D
och
sagt:
- Du
ser,
vi
är
fler
som
tycker
lika,
det
är
lika
bra
att
du
ger
dig…
Att
det
sedan
EGENTLIGEN
inte
var
just
lilla
stugan
som
lockade,
utan
det
faktum
att
Kneippbyn
och
Pippihuset
ligger
på
Gotland,
behöver
vi
ju
inte
låtsas
om
inför
D.
Det
känns
onödigt
att
säga,
känns
som
om
jag
förlorar
lite
i
diskussionen
då.
I
alla
fall,
vi
är
på
Gotland,
vid
Grogarnberget
närmare
bestämt.
Solen
gassar,
havet
är
azurblått
och
himlen
om
möjligt
ännu
blåare
och
helt
fritt
från
moln.
Vi
promenerar
längs
en
stig
bland
kalkstenen.
Nere
på
stranden
finns
otaliga
fossil,
mest
hittar
vi
kattskallar
eller
gotlandsrosor
som
de
också
kallas.
Jag
har
längtat
ett
helt
år
på
detta,
att
få
strosa
i
lugn
och
ro
bland
mina
älskade
fossil.
D
ska
ju
så
klart
ta
hand
om
barnen,
eftersom
han
inte
är
så
jättesugen
på
det
där
med
stenletning.
Min
jakt
på
en
perfekt
hoprullad
trilobit
av
arten
Calymene
har
han
tröttnat
på
för
länge,
länge
sedan.
Närmare
bestämt
för
si
så
där
en
fjorton
år
sedan…
Men,
vad
händer
då
när
vi
befinner
oss
på
denna
fantastiska
fossillokal?
Jo,
det
ska
jag
tala
om,
inte
är
det
JAG
som
får
leta
fossil
i
lugn
och
ro
medan
D
tar
hand
om
barnen
inte…
Nä
du,
för
det
är
D
som
kutar
iväg
framåtböjd
längs
stranden
och
hittar
än
den
ena,
än
den
andra
fina,
speciella,
intressanta
fossilen!
Kvar
vid
våra
saker
och
vagnen
står
jag,
med
en
femåring
som
kommer
springande
med
VARENDA
STEN
HON
HITTAR
och
ropar.
- Mamma!
Titta!
Vad
är
det
här???
Dessutom
en
tjugomånaders
som
plockar
kalksten
utan
urskillning
och
lägger
SAMTLIGA
stenar
i
”finstenspåsen”
där
bara
ovanliga
och/eller
väldigt
fina
fossiler
ska
hamna.
Så,
medan
D
gottar
sig
i
fossilutbudet,
får
jag
svara
på
frågor:
- Mm,
E,
det
är
en
korall.
- Jaa,
det
är
också
en
korall.
- Jodå,
det
är
likadan
som
förra
gången.
- Mm,
nu
är
det
nog
SAMMA
sten
som
första
gången,
jaa,
en
korall…
- A,
men
NEJ
E,
INTE
granit!
Det
vimlar
det
ju
av
hemma!!!
Plus
att
jag
med
andra
handen,
diskret
plockar
ur
stenarna
lilla
E
stoppar
ner
i
”finstenspåsen”.
Sedan
kommer
D
tillbaka
och
undrar
om
jag
har
letat
färdigt
och
är
nöjd
nu.
Kanske
börjar
det
bli
dags
att
gå
tillbaka
mot
bilen
för
att
äta
lunch?
Tror
att
min
blick
säger
allt,
för
ett,
tu,
tre
är
jag
ensam
kvar
på
stranden
med
orden:
-Ta
du
god
tid
på
dig,
plocka
så
länge
du
vill.
Vi
går
och
klättrar
upp
på
berget
och
kollar
lite.
Så,
till
slut,
blir
det
som
jag
tänkt
mig.
Ensam
går
jag
där
och
strosar.
Sätter
mig
ner
för
att
detaljstudera
fossilerna.
Synd
bara
att
jag
efter
en
kort
stund
råkar
känna
efter
och,
vänta
nu,
lunch
sa
han…
Nog
är
jag
allt
lite
hungrig…
Så
vandrar
jag
bortåt
bilen
och
resten
av
familjen.
Fossilletningen
får
vänta
till
en
annan
dag.
Har
de
funnits
i
miljontals
år
så
lär
de
vänta
på
mig
till
nästa
sommar
åtminstone…