Kristian
Krassman
skriver
om
svensk
kärnkraft
att
den
"har
en
kvalité
som
är
bland
de
sämsta
i
världen".
Tyvärr
har
han
rätt
och
en
diskussion
om
orsakerna
skulle
lätt
kunna
urarta
till
"politisk
pajkastning".
En
av
orsakerna
är
att
vi
har
kommit
överens
om
höga
säkerhetskrav,
som
tar
tid
att
möta
när
många
års
politisk
vanmakt
har
gjort
att
unga
ingenjörer
sökt
sig
till
andra
teknikområden.
Genom
åren
har
jag
träffat
många
socialdemokrater.
En
del
var
arroganta
pampar,
men
de
flesta
var
förståndigt
folk
som
kunde
diskutera
praktiska
lösningar
på
samhällets
problem.
Krassman
talar
om
att
kärnkraft
ersätts
med
olja.
Påminner
om
det
svenska
misslyckandet
med
"världens
första
oljeeldade
kärnkraftverk"
(Marviken).
Sedan
tycker
han
vi
skall
skrota
de
gamla
verken
och
ersätta
dem
med
nya.
Lätt
att
hålla
med
utom
att
det
kanske
är
klokt
att
bygga
nya
innan
man
skrotar
de
gamla
-
som
just
är
uppgraderade!
Ett
bra
ställe
för
ett
stort
nytt
verk
vore
väl
Barsebäck!
Men
nu
finns
en
"joker
i
leken".
Kall
fusion
eller
LENR
(Low
Energy
Nuclear
Reaktion)
där
nickel
får
reagera
med
väte.
Resultatet
blir
värme
och
koppar,
men
ingen
radioaktiv
strålning.
Förutom
i
USA
finns
två
europeiska
projekt,
som
bägge
påstår
sig
vara
nära
kommersiella
leveranser:
Rossi
i
Italien,
se
http://ecat.com/
Defcalion
i
Grekland,
se
http://www.defkalion-energy.com/research
Detta
kan
innebära
att
vi
rätt
snart
får
tillgång
till
små
kärntekniska
verk,
som
kan
ersätta
en
värmepanna
eller
värmepump
till
högst
måttlig
kostnad.
Men
det
finns
ett
politiskt
problem,
som
måste
lösas
i
samförstånd:
-
vi
måste
se
till
att
ofarlighet
bevisas
och
att
tillståndskraven
för
stora
uranbaserade
verk
sedan
inte
gäller
för
varje
liten
källarinstallation
-
vi
måste
se
till
att
Skatteverkets
lagtolkningar
inte
gör
den
nya
tekniken
omöjlig.