Blogg - publik

• Prenumeration

  • Prenumerera på inlägg

• Arkiv

  - Alla månader - april 2013 mars 2013 februari 2013 januari 2013 december 2012 november 2012 oktober 2012 september 2012 augusti 2012 juli 2012 juni 2012 maj 2012 mars 2012 februari 2012 januari 2012 december 2011 oktober 2011 september 2011 augusti 2011 juli 2011 juni 2011 maj 2011 april 2011 mars 2011 februari 2011 januari 2011 december 2010 november 2010 oktober 2010 september 2010 augusti 2010 juli 2010 juni 2010 maj 2010 april 2010 mars 2010 februari 2010 januari 2010 december 2009

Blogginlägg

1. En välkommen slant från Sparbankens stiftelse
   Ett stort bokprojekt jag mer eller mindre intensivt arbetat med sedan 1998, då de första arkivstudierna inleddes, har tagit ett litet steg närmare tryckt bok. Ett omfångsrikt material, många sidor inom hårda pärmar med många färgbilder i kvalitet, kostar att trycka, offerten säger drygt 130.000 kr. Från Roslagens Sparbanks stiftelse utdelades i förra veckan 10.000 kr till detta ändamål. Tack.
     Ja, då återstår bara att dra ihop 120.000 kr till! Har du en slant över?
      Projektet då?
   - Jo, boken ”Piggskutan – Roslagens välseglande storbåt – med historiken om sandkilen HELMI”. Det omfattar allt mitt eget arbete med arkivstudier och intervjuer, manus, bildarbete och grafisk form. Några intervjuer ytterligare måste jag hinna med innan slutmanus tar sin form.
   
   Det finns stora förväntningar på denna bok, inte minst hos alla som ser ett värde i att kustkulturen med inriktning på allmogens fraktsjöfart dokumenteras, och ges spridning, så att värdet i och arvet från denna allmogens vardagskultur och liv till sjöss inte glöms bort. För en hållbar utveckling av livet i skärgården och förståelse för den kulturmiljön behövs en backspegel att återkommande kasta en blick i.
   Sandkilen, Roslagens välseglande storbåt, eller ”piggen” kort och gott, var central i många familjers försörjning ute på öarna. 300-400 av dessa storbåtar, mellan 13 och 16 meter långa och en tredjedel så breda, med mycket höga master och enorma storsegel, byggdes och seglades i skärgården mellan 1830 och 1920. Och fraktade i några decennier ytterligare nedriggade efter motorisering.
      Det byggdes flest på Blidö, Söderöra, Norröra, Svartlöga, och seglade ofta sand från skärgårdens sandgropar för stenstaden Stockholms omfattande uppbyggnad. Någon gång ved, men det var mer en frakt för de större, mer lastdryga vedjakterna.
   
   Och nu söker jag hos alla fonder och stiftelser jag kan finna med denna inriktning, pengar till tryckningen. Som grafisk formgivare står jag själv för layout av boken, som tids nog kommer att ges ut på mitt eget nystartade bokförlag, Kustkultur i Sverige, men som sagt – ännu utan tillräckliga ekonomiska resurser.
   
   Stiligt diplom och röda rosor fick jag också - rosor som höll sig vackra i flera dagar. Stipendiet är i varje fall ett litet steg mot bokens färdigställande, som inte får vänta länge till.
   
   
   • • Anders Djerf
     • 15 maj 2012 10:06
     • Taggar: allmogen blidö bok bokförlag,stipendium, fraktsjöfart kulturarv kulturmiljö kustkultur motorisering norröra piggskuta roslagen sandkil skärgård storbåt svartlöga söderöra vedjakter
     • Permalänk
   • • Kommentarer (0)

     • Dela på:

       Facebook Twitter

2. Hamn i Norvik skonar skärgården

   

    Kapellskär är en väl fungerande hamn för rullande gods och för passagerare. Men stockholmsregionen behöver så mycket annan sjöfart också. Därför projekteras en ny stor uthamn med kort insegling.
   
   Redan 1991 köpte Stockholms Hamn, med intentionen att bygga en stor uthamn, den öken av sprängsten som hann anläggas strax norr om Nynäshamns hamn, innan det s k NEX-kombinatet gick i graven. Grunden för de stora hanteringsytor som en storhamn kräver var då redan skapad på platsen.
   
   Några år senare skriver Nynäshamns kommun: ”Stockholms Hamns aktuella planer för hamn i Norvik motiverar att ny detaljplan utarbetas för området”.
   
   Det är planer som nu varit aktuella, och stegvis uppdaterats, i 19 år!
   
   Inriktningen är en ren godshamn. Fraktfartygens storlek har bara ökat.
   
   Rederierna och deras kunder efterfrågor alltmer hamnar som är lätta att nå, belägna så nära de stora farlederna som möjligt, för att inseglingen ska vara kort och ta minimal tid. För Östersjötrafiken idag gäller att med samma fartyg klara anlöp i ett flertal hamnar under kort tid. Med den fartbegränsning som gäller för insegling till Stockholm kommer en hamn i Norvik ge betydande tidsvinst.
   
   Det för Stockholms skärgård viktigaste argumentet för Norvik är miljöskäl. Fartygstrafiken in till Stockholm har under de senaste decennierna ökat i omfattning. Under sommarsäsongen finns också ett stort antal fritidsbåtar i och intill farlederna. Ett stort containerfartyg har mycket lång bromssträcka. Och en fartygsolycka med oljeutsläpp skulle kunna bli förödande i den känsliga och svårsanerade övärlden.
   
   Men förutsättning för en hamn i Norvik är en Nynäsbana med dubbelspår och bärighet för gods. Banverket måste prioritera denna fråga! Med större godskapacitet i stockholmsregionens hamnar och förkortade transporttider finns goda incitament för ett välja sjötransport för mycket av det gods som idag går med långtradare på landsväg inte sällan hela vägen från centraleuropa! Och kostnaden per transporterat ton är så mycket lägre sjövägen än transporterat på land. Måtte Miljööverdomstolen ta till sig dessa argument för ökat sjöfrakt! Vi väntar på deras positiva dom innan spaden kan sättas i marken.
   
   Röster höjs ibland för att också flytta kryssningsfartygen till Nynäshamn men då kommer de inte alls. Attraktionen att färdas genom den unika Stockholms skärgård är en stor orsak till att övertaget anlöpa Stockholm. Med Loudden avvecklad, arbetet med detta måste påskyndas, och containerhamnen i Frihamnen flyttad till Norvik-Nynäshamn, görs också inseglingen för kryssningsfartygen så mycket säkrare. Men vi ska inte ha den föreslagna Horstensleden! Sten Nordin har satt stopp för denna led – av ekonomiska skäl. Den är lika skadlig för en idag i stort orörd del av ytterskärgården, oavsett om det kan hittas en tillfredsställande finansiering.

   
   

   Anders Djerf är ordinarie ledamot (V) Stockholms Hamns och Kapellskärs hamns styrelser

   • • Agneta Lokrantz
     • 19 apr 2010 15:02
     • Permalänk
   • • Kommentarer ()

     • Dela på:

       Facebook Twitter

3. Påsk i skärgården

   

    Vi lämnar Stockholm långfredag förmiddag, åker ut mot Björkö-Arholma med SL-s busslinjer 676 + 636. Vid bytet i Norrtälje är kön vid bussen mot Östersjö så ringlande lång, att vilken trafikledare som helst omgående bort inkalla extrabussar. Men trafikledare fanns inte en skymt av, och busschaufförens upprepade anrop per radio för förstärkning fungerade inte, trafikledningen svarade inte ens! Illa!
   
   Mycket packning så här till påsk och så får man stå i nära fyra mil! Men alla är inställda på en trevlig påsk på landet, och med lite tålamod hittar man också en plats att stå på utan att kliva i de närmaste medresenärernas matkassar.
   
   Från barmark hemma på gården i Stockholms söderort möter vi, ju längre resan går norr om Norrtälje, alltmer kvarliggande snö. Men det är vackert väder, solen skiner och väglaget är bra.
   
   På väg till stugan berättar grannarna om de tydliga spåren efter lodjur (!) som de sett rakt över min tomt och vidare över grannens för någon månad sedan. Vi söker efter vad som återstår, tror att vi hittar dom. Nu betydligt utvidgade, och utan tydliga avtryck av trampdynor och klor, efter att solen värmt och snön smält samman en del. Ändå mycket mer snö, än jag hoppats, och det blir tungt att skotta, eller snarare i block lyft bort 20-40 cm snö med kraftig skare, för att skapa en framkomlig, om än smal, stig till vedförråd, toa och snickarbod.
   
   Lyfter undan snön vid uppfarten, där vi planterat krokus, och minsann, sticker det upp en hel del från lökarna jag satte i höstas. Frågan är alltid vad som rådjuren kommer att skona, när de kommer till vårt uppdukade smörgåsbord.
   
   Ingen ränna är bruten i Arholmaleden, så fjärden ligger alldeles still och tyst. Med kikare ser vi bortom skären vad vi tolkar som upptornad packis, där långt utanför ska det vara öppet vatten i stora farleden, med gott om isflak.
   
   Vi hälsar på hos en av de bofasta i byn. Ja, tänk att bo här året runt. Som denna vinter när inte ens plogbilen kunde ta sig fram några dygn när det var som värst med snö. Men det var också en extremt snörik och kall vinter. Det gäller att matförråd med buffert, och att just dessa mest insnöade dagar inte behöva åka akut till Norrtälje t. ex.
   
   Det finns en behaglig stillhet här ute denna påsk, ibland trevliga ljud av familjesamvaro i några av släktens stugor, men flera andra familjer har avstått från att åka ut denna påsk. Och inga ilskna hundar skäller i byn, ingen vedkap eller motorsåg skär sönder stillheten. Sådana stunder är värda att ta vara på och spara i minnet.
   
   Det är roligt här ute på påskafton. I många decennier har här kontinuerligt fyllts på med ungar, kusiner, sysslingar eller som numer sysslingarnas småbarn, kanske inte tillskott varje år, men nog för att ett härligt påsk-kärrings-tåg ett tu tre knackar på dörren, önskar Glad påsk, lämnar egenhändigt ritade påskkort och låter sig bjudas på godis. Så också i år. Och det får sin betydelse att vi är här ute i stugan, också om vädret kan vara väl så lynnigt i början av april.

   • • Agneta Lokrantz
     • 7 apr 2010 15:39
     • Permalänk
   • • Kommentarer ()

     • Dela på:

       Facebook Twitter

4. Roslagsskärgård bot mot storstadsstress

   

   ag behöver andas skärgårdsluft. Besök med tillsyn av stugan känns angeläget. Den underbara vårdagen, lördagen, fick nöja mig med den värmande solen i Stockholm. Och jag hann vara en stund på båtklubben vid den ännu isbelagda Årstaviken, och börja lite på vårrustningen av segelbåten. Mahogny kräver ju sin arbetsinsats. Tvättade däck och rufftak så gått det gick, med begränsad vattentillgång. Det är hämmande att klubben bara har sommarvatten, som nog inte kommer på förrän strax före sjösättning i år, isen hindrar mig än så länge att hinka ur sjön och det är tungt att bära dunkar ned från närmaste tappställe. Jag hann också slipa lite, men så mycket återstår. Påmindes om reparationsbehoven.

   
   

   När jag äntligen kommer iväg till stugan på söndagen vänder vädret totalt. Tar mig i snöblandat regn till Tekniska Högskolan, moddigt på motorvägen. Men efter Norrtälje kallare, och rikligt snöfall som tätnar, här är genuint vinterväglag trots vårdagjämning. Bussen tar sig fram i stort enligt tidtabell, ingen förrädisk halka och den här bussturen slutar inte i diket.
   
   Väl framme tittar vår glada, trevliga byfogde Sonja ut genom dörren, och undrar vad jag gör här ute i busvädret, oroar sig över att jag inte ska få varmt nog för att stanna över natten. Ren omtanke som gör att man känner sig ”välkommen hem”. Trevligt att någon bryr sig.
   
   De sista kilometrarna jag har att gå är det bara några cm nysnö, och jag har tur, det är inte snorhalt under snön. Från gårdagens vårsol i Stockholm, med nyväckta snödroppar och krokusar, möter jag en oväntat vintrig, men vacker sagoskog, särskilt den sista biten där inga stora skogsmaskiner sargat skogen.
   
   Men det är en fördel med snötäcket: på hyggena döljs de stora hjulspåren, den uppfrästa marken och kvarlämnat ris av snötäcket. Rotvältorna draperade i snö blir till expressionistiska skulpturer, bara fantasin gränser för tolkningar.
   
   Framme vid stugan så mycket snö! Först den höga plogvallen att forcera, åker ner till knäna. Och trappen är en enda stor snöskulptur. Snö tränger in i kängskaften. Men jag är strax inne i den trevliga stugan. Torr ved finns inne, sätter en brasa i öppna spisen och får eld också i vedspisen, den värmer köket effektivt. och efter en kopp kaffe dags att ta stortag med snöskoveln. Upp mot halvmetern snö att attackera. Under nysnön lite tungt och fuktigt, men jag når barmark, inget istäcke med otrevlig halka. Det blir en ”kanal” med snöväggar ner till vägen, för att få lite bättre framkomlighet.
   
   Bilvägen plogas återkommande, även vårt enskilda stycke, så där kan jag gå obehindrat i vanliga kängor.
   
   Tar mig ut till udden, lovat titta till även det huset. Snöyran har blivit så tät att skogen på andra sidan viken bara anas, och ut mot Arholma och de sista skären är det bara vitt, vitt, inte landskontur kan jag hitta. Skulle velat ta mig ner till strandkanten och isen, men avstår från att pulsa ner i djupsnön.
   
   Det tar i med kulingstyrka i byarna, det blåser rakt på, från nord-ost. Drar upp halsduken lite extra. Väderupplevelse att tänka tillbaka på när man går ut här till badklippan i sommar.
   
   Lyckas få riktigt trevlig temperatur i kök och sovrum, har radion som sällskap. När snömolnen skingrats fram på kvällen siktas nymånen. Det får inte bli för sen kväll. Måste in till stan i morgon bitti igen, Ska upp strax efter fem, bussen går 06.50, och om väglaget vet jag intet.

   
   

   Vaknar till en klar morgon, där solen redan glimtar fram från en molnfri himmel mellan grenarna. Blå himmel! Det har kommit upp mot 1 dm snö i natt, en bit att pulsa, men väl vid brevlådorna är det nyplogat hela Rumshamnsvägen till Skeppsmyra by. Så vackert runt omkring, men tar mig tid att fotografera först uppe vid stora vägen. En solgata sträcker sig över fälten. Då tittar Sonja ut igen, och undrar hur jag haft det i natt. Från hennes köksspis stiger redan röken stilla. Denna marsmåndag är det tänt i ett fåtal stugor, men vi få som är här ute bryr oss om varandra!
   
   Och när morgonbussen kommer, sitter redan bekanta Arholmabor ombord, på väg mot arbetsdag i Norrtälje eller Stockholm. Solen strålar över Sjömannaföreningens Museum i Simpnäs. Och jag får revligt sällskap på resan, med historier ur verkligheten om sälar, rådjur och lo!
   
    

   
   

    

   • • Agneta Lokrantz
     • 25 mar 2010 08:05
     • Permalänk
   • • Kommentarer ()

     • Dela på:

       Facebook Twitter

5. Kulturen öppnar fönstren mot livet

   

    I denna utdragna ekonomiska kris sitter kulturen löst. Läget har blivit riktigt frostigt. Visserligen smälter snön gradvis, och farlederna till sjöss blir åter farbara men inlossning för blomstrande kulturbudgetar siktas bara långt bort i fjärran.
   
   När det borde vara tvärs om. Särskilt i knepiga tider, för många med hård mycket press på jobbet, eller motsatt, med perioder av ofrivillig arbetslöshet, är det extra viktigt att vi kan erbjuda kulturella upplevelser, inspirerande händelser, utställningar, konserter och att kulturarbetarna ges möjlighet och resurser att väcka lusten till eget skapande i de breda leden ute i samhället. Visst finns det undantag, med kommuner som verkligen tror på kulturen, men de är tyvärr alltför få.

   
   

   Jag sitter i Vänsterpartiet Storstockholms Kulturutskott. Vi anser att kultur är en väsentlig del i välfärden, och att satsningar på kultur ger mångdubbelt igen. Vi har formulerat ett uttalande om Kulturens roll i välfärdsbygget, och detta uttalande antogs av V-distriktets senaste årskonferens, 7 mars.

   
   

   ”Kulturen är en del av välfärden

   
   

   Vi vill lyfta fram kulturens stora betydelse för människorna i vår region. Den borgerliga politiken har slagit hårt mot kommunala satsningar på kultur. Kulturarbetarnas förhållanden har försämrats betydligt och människors möjligheter till eget skapande har försvårats. Det offentliga rummet har blivit alltmer privatiserat och kommersialiserat.
   
   Vi vill ha öppna stadsrum med utrymme för mötes- och föreningsliv och kulturella aktiviteter. Vi vill satsa på bibliotek, kulturskolor, samlingslokaler och det fria kulturlivet. Vi vill att alla barn i förskolor och skolor ska ha rätt att uppleva och utöva kultur. Vi vill se aktivitetshus för kultur och fritid för ungdomar i alla delar av stockholmsregionen. Vi anser att kulturen är en förändrande kraft i samhället och en viktig förutsättning för demokratin. Vi ser kulturen som en fundamental del av den offentliga välfärden.”
   
   antaget av Vänsterpartiet Storstockholm, årskonferensen 7 mars 2010

   
   

   Det är ekonomiskt bistra tider. Inte minst för kulturarbetarna. Men mitt i detta måste vi kulturarbetare orka bidra med det vi kan, bjuda på kulturella upplevelser och inbjuda till kreativt skapande, det är ju rena friskvården.

   
   

   Därför att det så viktigt att den lokala kulturen vårdas. Dit hör hembygdens museer. Därför är det helt nödvändigt att Norrtälje kommun tar sitt ansvar för Roslagsmuseet. Akut måste pengar till så att renoveringen av Faktoriet snarast kan återupptas. Det är skandal att det ska ha stått still sedan december 09! Tillräckliga ekonomiska medel borde ha ackumulerats och fonderats eftersom denna renovering varit aktuell längre, och vartefter skjutit fram under tio års tid.
   
   Vidare måste möjligheter nu skapas för att visa delar av museets stora samlingar för publiken. Samlingarna har redan varit magasinerade i Långarn länge nog, och vem vet för hur lång tid framåt? Inte minst skolklasserna ska åtminstone en gång per läsår kunna besöka ett museum eller utställning som återspeglar utvecklingen i den egna bygden. Folket har rätt till sin historia!

   
   

   Jag var i helgen som gick Årsta Scenfolks ombud i Sundsvall på Sveriges Arbetarteaterförbunds stämma, med ett fyrtiotal scenkonstföreningar anknutna: Här finns verkligen energi, dessa teaterföreningar runt om i landet som har ett solidariskt och demokratiskt samhälle som en viktig bas i sina verksamhetsprogram. Teater med angelägna budskap. Som vill förändring! Här kan man tala om välfärd, om att upptäcka egna förmågor och bara må bättre och bättre, genom att få vara med i ett kreativt skapande och se omgivningens uppskattning.

   • • Agneta Lokrantz
     • 18 mar 2010 15:55
     • Permalänk
   • • Kommentarer ()

     • Dela på:

       Facebook Twitter