Egentligen har de samma problem, alla fem. De känner sig varken sedda eller uppskattade, vare sig som personer eller kvinnor.

Faktum är att de tycker väldigt synd om sig själva. De är som du och jag, fast skruvade några varv extra. Humorn är av galgtyp, svartast är kanske den första kvinnan. Hon som lagt sig på spåret framför 13.07-tåget från Tierp och försöker få livet att passera revy, men inte kan tänka på något annat än om hon stängt av kaffebryggaren.

Kvinna nummer två låtsas vara mycket duktigare och coolare än hon är, som säger att hon lyssnar på Glasvegas, men egentligen gillar Lasse Stefanz. Hon känner sig som en bluff. En bluff som nu har pågått så länge att det bara är att fortsätta spela.

Sedan kommer den ständigt bantande ofrivilliga singeln in på den skräpiga offentliga toaletten. Hon har satt in en kontaktannons full av ljug. Tre svar har hon fått: en elallergiker, en man med ett jättekonstigt förhållande till Ulf Lundell (det finns fler av dem än man tror) och en man som är tunnhårig. Men nu har hon träffat en man på Scandic i lördags och är jättekär. ”Han sa att han skulle ringa, men han tog aldrig mitt nummer”.

Om självmordskandidaten är svartast så är kvinnan i pälsmössa absolut sorgligast. När hon kommer sätter man skrattet i halsen. Pälsmössekvinnan finns bara när Han ser henne.

På Ikeas kundtoalett gömmer sig mamman efter att ha lämnat in sonen i bollhavet. Det är planeringsdag på dagis och sedan sonen kom har hon upphört att finnas. Nu är hon bara mamma och drömmer om att bli sedd av dagispersonalen.

Den berusade kvinnan raglar in. Hon försvarar sitt krogbesök betalt med barnbidraget med att hon ”måste få leva”.

Pjäsen är rolig, samtidigt ligger det nog något i det som singelkvinnan säger: ”Det är jätteviktigt med humor när man är singel. Har jag hört. Så att man kan skratta åt det”.