Steget från en ren bluesfestivalen till en festival med lika många delar rock av olika slag är ett spår som känns helt rätt. Inget tidigare år har det varit så mycket folk redan vid öppningstid, berättar Stefan Nikodeamus Källström som samarbetat med Norrtälje Bluesförening för att få en lite nyare vinkel på festivalen.

Med Ebbot Lundberg, trummor och orgel blir det, trots orgeln och Ebbots välkända svarta kåpliknande tunika, inte någon kyrklig stämning. Dock väl en kärleksfull sådan, precis som platsen antyder. Efter en kort men naggande god spelning tar David Harleyson Powertrio, de hårda herrarna i guldväst, över med sin ZZ Top tribute.

Till kvällen börjar molnen hopa sig, men det gör även publiken. Fler och fler i alla åldrar väller in på området. Men regnet slipper besökarna se. Det enda närvarande vattnet är vågskvalpet från Kärleksuddens strand när Rolf Wikström leder publikens uppmärksamhet från den mörknande himlen upp mot scenen istället. Kanske är det också han som får molnen att skingra sig lagom tills unga Umeåbandet Wolfman Jack tar oss fler år tillbaka i tiden än de själva är gamla. Den bluesiga 70-talsstilen går hem i alla åldrar i kväll. Om det finns vargar med klös i Umeå vet jag inte. Men själva lyckas de bita ett hårt tag i Norrtäljepubliken.

Sedan är det tid för lite välbehövlig kvinnlig fägring tack vare brittiska Joanne Shaw Taylor. Visst är det skönt när hon smeker sin gitarr med lätta fingrar och spelar skägget av de flesta i publiken. Vassare gitarrist med den rätta inlevelsen får man leta efter.

Svänget fortsätter med rockabillytrion The Troubled Three som får en hel del att svänga sina lurviga när mörkret börjar falla.

Det är nu ett glatt surr i sluttningen framför Strandscenen som är full av förväntansfulla besökare.

Det är storheterna Canned Heat som är här för en exklusiv Sverigespelning. Bandet bildades i Los Angeles för hela 47 år sedan.

Med 39 originalskivor i ryggen, en uppsjö av före detta medlemmar och ett bejublat framträdande på Woodstock, står de nu framför Norrtäljepubliken.

Trots den relativt sena timmen är kvällen varm. Kanske är det bandet som släppt ut lite av den hetta namnet antyder. Även om bandet redan sett sin storhetstid har bränslet ännu inte tagit slut. De öppnar kvällen med dunderkända ”On the Road Again”.

– You can’t go wrong with blues, hojtar de i mikrofonen.

Med tanke på kvällen kan de nog inte ha mer rätt. Det är något magiskt som sprider sig i den ljumna rökiga luften på Kärleksudden när bandet tar publiken tillbaka till ett år delar av publiken inte ens var födda och en plats där få av oss besökare varit. Året är 1969, platsen är Woodstock och låten är hiten ”Going Up the Country”.

Man kan nog lugnt kalla årets festival för en succé och kanske även för en riktig familjefest.

– Man ser mest bara leenden, säger polisen som finns på plats och ler själv.

Jag liksom säkert resten av besökarna ser med förväntan redan fram till nästa års festival och de överraskningar den kan tänkas bjuda på.