Nu publicerar de berättelsen om hans liv och hans tid på nätet. En historia om affärer och rikedom, krig och katastrofer. Jakob Jakobsson klickar fram ett av Johan Henrik Frisenheims brev på sin dator. Det är skrivet den 16 december 1718 och adresserat till skotske Hugo Hamilton, som var landshövding i Gävle.

”I pray for Gods sake about the pelses to save the poor soldiers for this cold weather”, skriver Frisenheim, som var stationerad i Duved och ansvarig för den jämtländska arméns förnödenheter.

På sin hemsnickrade engelska ber han till gud att pälsarna (the pelses) ska rädda soldaterna från kylan de drabbats av på vägen tillbaka från Norge. I nästa stycke förändras handstilen. Där berättar Frisenheim om den bestörtning han känner sedan han fått veta att kung Karl XII är död. Han skakar i kroppen och skriver: ”I know not what to write now”.
– Man känner in på bara skinnet hur han hade det, säger Anna Guttorp.

Brevet finns att läsa på den hemsida, frisenheim.nu, där makarna Anna Guttorp och Jakob Jakobsson publicerat berättelsen om Johan Henrik Frisenheim och hans liv under den svenska stormaktstiden.

De har levt med honom i mer än 20 år. Sedan han klev in i deras liv har det inte gått många dagar när de inte haft med honom att göra, skriver de på hemsidan.
– Han har nästan blivit en medlem av familjen, säger Jakob Jakobsson.

Jakob Jakobsson, journalist och tidigare NT-medarbetare, och Anna Guttorp, bildredaktör och formgivare, upptäckte Frisenheim när de forskade kring en annan 1700-talsfigur, gerillaofficeren Peter Långström. Då hittade de ett av Frisenheims brev.
– Anna insåg att hans brev var speciella, säger Jakob Jakobsson.
– Han hade en annan handstil, han skrev ungefär som vi skriver i dag och han uttrycker sig väldigt roligt och frispråkigt, fortsätter han.

Det första brevet ledde till fler. Genom åren har de forskat i en rad olika arkiv för att ta reda på så mycket som möjligt om Frisenheim. Det finns inte mycket skrivet om honom, däremot har de hittat hundratals brev. Det är från dem de har lagt pussel och återskapat Frisenheims liv.
– Det är ren källforskning vi har sysslat med, säger Jakob Jakobsson.

Vem var då Frisenheim? Han föds som Johan Henrik Frisius i dåvarande svenska Nyen, nuvarande Sankt Petersburg, kring 1670. Han gör karriär som affärsman och blir förmögen. När den ryska armén anfaller Nyen flyr han därifrån. Han blir anställd i det svenska försvaret och gör ny karriär under det stora nordiska kriget, som pågick i 20 år.

Han blir överkrigskommissarie och krigsråd, följer den finska armén på vägen tillbaka till Sverige och blir så småningom kommenderad till Jämtland, när Karl XII anfaller Norge. Vid det här laget har han också blivit adlad till Frisenheim.
– Men det tog tid innan han började använda namnet. Det säger en del om honom, säger Jakob Jakobsson.

Både han och Anna Guttorp har blivit förtjusta i sitt forskningsobjekt.
– Man brukar säga att man, när man skriver en biografi, blir förälskad i människan man skriver om. Och vi har fallit för den här karlen, säger Jakob Jakobsson.

De beskriver en frispråkig, rakryggad människa, som är verksam under en svår tid.
– Han var en entreprenör av stort format, han ordnar upp saker och fixar till det som går snett. Han blir upprörd över folk som inte sköter sitt jobb och har empati för folk som har det svårt, säger Anna Guttorp.

Det får han se mycket av under den svenska stormaktstiden. En tid av fattigdom, krig, sjukdomar och svält, enligt Jakobsson.
– Den romantiska bilden av stormaktstiden som en tjusig tid är helt fel. Det var ett jävla elände, folk hade det fruktansvärt svårt. Och stormakten Sverige var fullständigt bankrutt.

Efter kriget blir Frisenheim landshövding i det finska länet Villmanstrand, där han går bort 1737. I ett av sina brev beskriver han den sjukdom som drabbat honom och som spridit sig ”så mycket här i staden och i kringliggande socknar på landsbygden att det i trakten inte finns ett hus där inte någon är sjuk”.
– Han dog av malaria. Det var en av de vanligaste sjukdomarna på den tiden.

Det var när han gick i pension för sex-sju år sedan som han började arbeta med materialet på allvar. Från början var planen attt det skulle bli en bok. I stället har de publicerat berättelsen, som motsvarar flera hundra boksidor, på nätet.
– Det finns stora fördelar med det, man kan förändra och lägga till och man kan nå fler läsare än man gör med en bok, säger Jakob Jakobsson.

Vad skulle ni ge för råd till andra som vill forska?
– Sätt igång, det är kul. Ha tålamod, ge inte upp, säger Jakob Jakobsson.
– Var inte rädd för att be om hjälp på arkiv och museer, de är väldigt hjälpsamma, säger Anna Guttorp.