Med bortåt 150 besökare denna soliga afton skulle jag vilja påstå att musiken är större än publiken i Roslagsskolans aula, när jazzsyskonen Monica Dominique och Palle Danielsson bjuder på tidlösa melodier.

Nog är musiken stor alltid, då det bjuds på både Povel Ramel och kända jazzballader som My Funny Valentine, men stämningen som skapas med endast piano och kontrabas är, i positiv mening, än mer intim.

Även om just My Funny Valentine blir en aning sömnig i den här tolkningen hålls en jämn och avslappnad ton i form av traditionell jazz i harmoni med klassiska inslag.

Kanske hade konserten gjort sig ännu bättre på någon av de mer intima pubarna i stan, de okonstlade och tillbakalutade tongångarna gör att man gärna hade velat krypa närmare scenen för att på så vis också komma närmare musiken.

Namnet på syskonens senaste skiva stämmer verkligen. Det blir en stark känsla av ”togetherness” när de framför verk som Claire du Lune, Soon it’s Spring och Kenny Wheelers Everybody’s Song but my Own.

Med hela 32 år sedan den senaste skivan, som då släpptes på LP, tyckte syskonparet att det var dags igen. Dock utan tidigare trummisen Leroy Lowe, som avled i cancer 1999. I hans ära spelades istället låten Tillägnan från skivan med samma namn. Det märktes att låten låg syskonen varmt om hjärtat och kanske var det därför just den också blev min favorit för kvällen.