När Tiohundraprojektet startade hade Vårdbolaget, Tiohundranämnden och Tiohundraförvaltningen ett gemensamt mål: att skapa förutsättningar för att leva upp till slagordet att ”ingen skall falla mellan stolarna”, och förvaltningen arbetade nära Vårdbolaget samtidigt som vi upprättade relationer med övriga vårdgivare, som ökat från cirka 20 till 30. I dag konkurrerar Vårdbolaget med nämnden och förvaltningen om vem som bäst förvaltat Tiohundratanken.

I det brev Vårdbolagets styrelse nyligen skrev till bland annat ordförandena i kommunstyrelsen och landstingsstyrelsen för man fram att bolaget och Tiohundraförvaltningen haft långdragna förhandlingar. Det stämmer. Konsekvenserna av dessa förhandlingar har varit förödande. Min kommentar är – det behövs två för att dansa tango! När avtal undertecknats för 2011 och 2012 så sade Vårdbolaget två veckor senare skriftligen upp delar av avtalet. Berodde det på förvaltningens bristande kompetens som förs fram av bolaget?

Vårdbolagets styrelse lyfter också i sitt brev fram att verksamheten varit underfinansierad. I min roll som chef med budgetansvar inom offentlig sektor har jag aldrig upplevt att vi fått så mycket pengar som vi bedömt behövs utan vårt uppdrag var att med de pengar vi fått driva en så kvalitativ verksamhet som möjligt.
Vårdbolagets styrelse vill behålla Vårdbolaget och lägga ner nämnden. På det sättet anser man sig uppenbarligen värna om Tiohundraprojektet. Är skälet det som en politiker sa vid ett nämndssammanträde, att Vårdbolaget stått för de positiva resultaten i projektet enligt utvärderingarna? Det är slutsatsen i en utvärdering (av tre) som omfattade verksamhetsområden där Vårdbolaget är den enda vårdgivaren.

Tidigare har Norrtälje haft höga kostnader för äldreboenden i jämförelse med länet. Den skillnaden är mindre i dag trots att kvaliteten är fortsatt hög. Det är ett resultat av alla anställdas arbete, både i Vårdbolaget och hos övriga vårdgivare, och dessutom ett resultat av min kollega och chefs arbete med strukturomvandling, det sammanhållna uppdraget för omsorg och vård, prestationsersättningssystemet och inte minst uppföljningen av verksamheten. Det arbetet ser jag som grundläggande för den utveckling som skett.

I utvärderingarna av Tiohundraprojektet lyfter forskarna fram att mångfalden av utförare kräver en beställare. Min tolkning är att en ”aktör på marknaden” inte kan stå för integrering och samordning över organisationsgränser. En återgång till att landstinget beställer sjukvård och kommunen beställer social omsorg innebär att hela tanken med integrering av vård och omsorg och samverkan mellan vårdgivare faller.
Var finns den forskning som visar att ”ett samverkans- och utvecklingsorgan”, som kommun- och landstingsdirektörerna ville ha i sitt förslag, är det mest kraftfulla sättet att nå syftet med projektet: att utveckla och fördjupa samarbetet mellan kommun och landsting och samordna de gemensamma resurserna? Detta säger alla sig stå bakom, men är det ett spel för gallerierna och var Tiohundraprojektets enda syfte att rädda sjukhuset?

I dag sägs att hotet mot sjukhuset inte finns. Omstruktureringen i samband med Nya Karolinska sjukhuset innebär en brist på vårdplatser som gör Norrtälje sjukhus intressant. Är det skälet till förslaget att all beställning av hälso- och sjukvård skall gå tillbaka till landstinget?
Min förhoppning är att kommun- och landstingspolitikerna med stöd av kommun- och landstingsdirektörerna gör kloka analyser utifrån utvärderingarna av vårt världsunika Tiohundraprojekt. Min förhoppning är att förutsättningar skapas för en hälso- och sjukvård och social omsorg anpassad för de boende i Norrtälje kommun, där ingen hamnar mellan stolarna, och en kompetent organisation som klarar att uppfylla detta och de andra mål som politikerna beslutar om.