Det kopplas till effekter på äggceller och spermier, på barns beteende samt till en ökad risk för missfall. Bisfenol A kopplas också till ökad risk för fetma, hjärt- och kärlsjukdomar och diabetes.
Men skulle kunna tro att ett ämne som är kopplat till så stora hälsoproblem är förbjudet eller enbart får användas under speciella förhållanden. Men så är det inte alls. Inom EU används ett ton bisfenol A varje år, framför allt i plastprodukter som matbehållare och plastflaskor. Kemikalien gör plast lätt, hård och genomskinlig.

Risken för att barn påverkas av bisfenolen har dock gjort att det har börjat införas vissa användningsförbud. Sverige införde ett förbud för bisfenol A i nappflaskor för två år sedan, och i fjol följde EU efter. I april i år gick den svenska regeringen vidare och förbjöd bisfenol A i barnmatsförpackningar, och man gav också statliga myndigheter i uppdrag att utreda risker med bisfenol A i kvitton och i renoverade vattenledningar.
Det är bra. Men det räcker inte för att vara säker på att bisfenolet inte orsakar skador på barn och på foster. Som framgick i flera artiklar i Svenska Dagbladet förra veckan får man i sig mängder av bisfenol A när man äter konserverad mat, eftersom bisfenolet i plastbeläggningen på burkarnas insida läcker till maten. Fyra reportrar på Svenska Dagbladet, som bara åt burkmat i två dagar, höjde sina halter av bisfenol A i urinen med flera tusen procent. Och även om värdena fortfarande låg under den nivå som myndigheterna i dag anser som farlig, så har försök på råttor visat på negativa effekter vid klart lägre nivåer.
Det är därför svårt att förstå varför miljöminister Lena Ek (C) tvekar, och inte inför fler och mer omfattande förbud för bisfenol A, och även för andra typer av hormonstörande ämnen. Det är lätt att inse att det finns stora risker med att använda kemikalier som liknar kroppens könshormoner. Även om inte effekterna syns direkt, så är risken stor att de syns på längre sikt, till exempel i form av försämrad fertilitet eller tidigare pubertet. Det håller inte heller att skylla på EU – även om det får större effekt med ett EU-förbud än ett förbud enbart i Sverige, så är det ändå bättre än att inte göra någonting.
Lena Ek bör därför omedelbart skissa på ett totalförbud för bisfenol A och undersöka om det finns andra hormonstörande ämnen som kan läcka ut i maten, och som därför också bör förbjudas. Riskerna med hormonstörande ämnen är så stora att de bara bör användas i undantagsfall.